Svar på tal

Säkert är det verkligen nåt fel på mig för jag blir barnsligt glad när jag får ett sånt här svar på mitt senaste inlägg från dig, Andreas Holmberg: http://www.queerretorik.blogspot.se/ Det blir så lätt att ta bit för bit och svara på ett tydligt sätt. Tack! Och tack också för allt beröm; alltid kul att höra när man gör något bra ;)

Först vill jag säga att det också gör mig väldigt glad att höra hur villig du är att bli upplyst och lära- bra! Då har du i alla fall kommit ett steg på vägen, kruxet är att få dig att förstå hur det fungerar. Jag börjar nämligen förstå hur mina mattelärare kände sig när de genom alla år i skolan försökte på olika sätt att förklara samma sak om och om igen så att jag lyckades lösa en uppgift- bara för att nästa lektion få börja om eftersom jag glömt hur jag gjorde. Det är ju så- vissa har begränsade förmågor "to get their head around it" så att säga. Men det är inte omöjligt ;)

"Jag håller med dej helt om första stycket, Shadowolf. Det är ju så jag känner det själv när du suckar över min ohyggliga okunnighet - jag är i bästa fall omyndigförklarad (eller i värsta fall räknad som fascist och tvångssteriliserare); det jag säger räknas inte och mina kritiker vet förstås inte vad dom snackar om ;o) (Då tänker jag inte främst på dej eller andra t-personer utan på den politiska och journalistiska "gräddan")." Det är precis det som är meningen och poängen; att du ska bli "omyndigförklarad" som mindre vetande. Du ser inte det jag ser eftersom du har en begränsad förmåga till det. Inte ditt fel- du är cissexuell vilket du förmodligen vid det här laget vet betyder att din hjärnas kön och din kropps kön passar ihop enligt tvåkönsmodellen. Det är alltid ett handikapp att vara född inom normen- de allra flesta har svårt att tänka sig in i hur det är att vara något annat än "normal". Men vi går vidare:

"Men att dina definitioner skulle vara mer vetenskapliga eller moraliskt självklara än mina köper jag inte." Du köper inte mina definitioner och jag köper inte dina, fine. Då struntar vi i det. För stunden i alla fall ;)

"I mina ögon är det en backlash för jämställdheten att definiera "feminina" (vad är det?) killar som tjejer och vice versa, även om definitionsrätten läggs i killarnas/tjejernas egna händer. Subjektiviteten är tveeggad och kan slå tillbaka: när man inte längre genom en vanlig "kroppsvisitation" kan avgöra frågan så kan vem som helst börja hävda att mjuka jag nog "egentligen" är kvinna eller att min tuffa dotter "egentligen" är kille, fast vi inte ännu upptäckt eller erkänt det." Detta är ett vanligt missförstånd. Man kan vara en feminin kille utan att vilja göra en könskorrektion till tjej. Femininitet eller maskulinitet (som absolut precis som du säger är subjektivt) har ingenting med saken att göra och varierar lika mycket hos transsexuella som cissexuella. Det du talar om är hur man värderar olika egenskaper beroende på kön som definitivt är ett problem för inte bara jämställdheten utan individer överhuvudtaget. Idéer om hur killar och tjejer "ska" vara gör att "feminina" killar kallas fjollor och bögar i skolorna.  Själv blev jag som sagt kallad flata eftersom jag uppfattades som "butchig". Jag ville bara vara som alla andra killar. Idag när jag i normalfallet uppfattas som kille är det raka motsatsen- bara "mjuka" värden trots att jag inte bytt personlighet eller klädstil. Tyst, snäll, och hjälpsam. Feminin. Däremot kan det hända att jag nu är mer bekväm med att skapa min egen "manlighet" eftersom jag inte längre behöver bevisa något. Jag har skäggstubb, mörkare röst och platt bröstkorg. Det räcker för de flesta och jag behöver inte sticka fram hakan och ta i från tårna för att överbevisa folk om att jag faktiskt också är en kille. Tack transvården! (jag förstår om du fortfarande inte förstår vad jag pratar om, men jag är beredd att ta det igen och igen, precis som mina mattelärare aldrig gav upp om mig ;)

"Att hbt-samhället nu är kluvet är bland det intressantaste i den här frågan..." HBT-samhället har aldrig riktigt varit enat. Lika lite som heterosamhället har det. Vi är också individer nämligen. Bara för att det finns ett stort gäng homosexuella i den där förkortningen betyder det inte att ens den gruppen är homogen. "Gruppen" transsexuella och transpersoner är det definitivt inte. Patientgruppen Benjamin uppfattar jag som precis lika obehagligt könsstereotyp och fixerade vid könsorgan som samhället i stort. Det är sjukligt på något sätt om du frågar mig. Det skapar mer frustration och ångest att hela tiden sträva efter svart eller vitt (som att sträva efter perfektion) istället för att kunna acceptera gråskalorna.

"Jag trodde faktiskt att kampen för jämställdhet bl.a. handlade om att proklamera att även feminina killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer." Så har också jag uppfattat det och tycker det är helt rätt. Problemet uppstår när man faktiskt inte känner sig som en tuff tjej utan en feminin kille. Förstår du att det är två helt olika roller och därmed får helt olika respons från samhället vilket väcker helt olika känslor hos rollinnehavaren? Tuff tjej och feminin kille? Jag har varit båda och kan meddela att jag trivs bäst som "feminin" kille. Fast mest känner jag mig förstås bara som en helt vanlig kille. Nu är jag man nog att erkänna att jag med den kropp jag har och den uppväxt jag fått aldrig kan vara en "vanlig" kille som cissexuella kan men jag kan i alla fall leva mitt dagliga liv som vanlig man för det mesta. Eftersom det är en roll både du och jag spelar även om rekvisitan skiljer sig åt. Roll och rekvisita är helt skilda saker vilket är vad jag försökt säga hela tiden.

"Hela snacket om att vara född i fel kropp - en kropp som nu plötsligt ändå mest är rätt fast själva könsbegreppen var fel? - är i mina ögon kontraproduktivt när det inte handlar om uppenbara missbildningar." Det är svårt att säga vad som är "fel"- kroppen eller hjärnan? Vilket av dem är lättast att ändra på? Och vem har bestämt att transsexualism är något som är "fel"? Eftersom det händer är det ju helt naturligt. Samma sak med "missbildningar" av könsorgan- vad räknas som missbildningar? Rena estetiska fel eller när en urinblåsa ligger blottad på magen? Är det en missbildning om klitoris har en annan position än den klassiska men har samma funktionalitet? Det kanske bara är en naturlig variation. Min kropp är inte "rätt" med innebörden att jag hade önskat något annat. Nu fick jag inte välja kropp (mig veterligen) och får hålla till godo med den jag har. Det betyder inte att jag måste leva med den helt omodifierad efter mina önskningar eftersom det finns anpassningar som duger. Och vissa grejer kan jag acceptera eftersom alternativet innebär en massa onödiga risker. Man får helt enkelt vara lite pragmatisk- jag gör vad jag kan för att det ska gå att leva med men det kan aldrig bli perfekt. Jag tager vad jag haver helt enkelt.

"För grundfrågan är ju egentligen: I vilken utsträckning är det en självklar rättighet att definiera sej själv även rent juridiskt? Jag kan förstås hävda att jag har en annan ålder än min biologiska (...) eller att jag är en historisk person eller rent av ett djur inkarnerad (...)." Tillsynes en relevant invändning men vad händer om jag känner att jag egentligen inte är mer än tretton år, ändrar min juridiska ålder och sedan vill gifta mig? Eller rånar en bank? Om jag känner att jag är en hund och ändrar artbeteckning men har en mänsklig partner, innebär det att hen kan straffas för tidelag då (som ju äntligen är på väg att bli olagligt vad jag hört)? Juridiska kön har också vissa juridiska konsekvenser; vi har ju exempelvis något som kallas "kvinnofridsbrott" men här vill jag hävda att om förövaren uppfattar offret som kvinna varesig det är en cis-kvinna eller trans-kvinna eller en man på väg till en maskeradfest så var uppsåtet att ofreda en kvinna så som den personen tänker sig att kvinnor ser ut (med kläder på) och alltså borde det räknas som kvinnofridsbrott ändå vilket innebär att offrets juridiska kön inte har någon betydelse. Förövrigt tycker jag personligen att vi kan stryka juridiska kön helt och hållet. De har spelat ut sin roll och jag kan inte se en enda vettig funktion för dem. Personnummer ja, det är viktigt, men inte könsspecifika sådana. Det är larvigt. Därför har jag, trots att jag kan det nu, inte bett om att få ett nytt personnummer. För att visa hur meningslöst det är. Jag kan leva som vilken man som helst ändå. Utom kanske om jag ska utomlands. Men då får jag väl bråka då. Det ska folk skita i, om jag är kille eller tjej, fysiskt, mentalt eller juridiskt. Behandla mig som en människa så är jag nöjd. Därför är det självklart att de transpersoner som vill byta juridiskt kön ska få göra det. Det spelar ändå ingen roll. Juridiskt. Känslomässigt däremot kan det vara jätteviktigt.

"Tycker du att begreppet "mor" är för begränsande, får du väl vidga våra vyer genom att vara en tuffare och "manhaftigare" mor än folk - inklusive andra mödrar - förväntar sej." Varför skulle jag vilja vara det när jag hellre vill vara en mjukis farsa med rosa tiara som älskar my little pony?

"Det logiska vore ju ur din synvinkel att förespråka gemensamma omklädningsrum likaväl som toaletter..." Det gör jag. Vidare föreslår jag att man istället för den obligatoriska öppna planlösningen vi har i Sverige fixar till enkla bås i både dusch och omklädningsrum så att de som vill kan få vara ifred. Alla är inte exhibitionister, men givetvis kan de också få en liten yta att sällskapsduscha på.

Men visst går det att prata älgjakt även i dambastun?" Det antar jag? Många kvinnor gillar också jakt och fiske och sånt där. Själv är jag inte det minsta intresserad av att jaga vargmat och skulle nog undivka att lägga mig i sådana diskussioner just i den miljön- bastun är så het ändå ;)

De gamla könsbegreppen du pratar om, i analogi med hane och hona, finns ju kvar. Parallellt med könsbegreppen som syftar på sociala roller, som jag pratar om. Har du svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt? Kvinna och Man har (minst) två olika betydelser. Inte bara en som vi måste komma överens om. Vi behöver inte övertyga varandra om vems definitioner som är mest rätt eftersom båda är lika rätt. Vi har bara olika uppfattning om vad som är viktigast i vår dagliga livsföring. Personligen har jag inget intresse av att veta vad folk har mellan benen eller hur de gör barn (eller vad de kallar sig när de fått barn). Jag är mer intresserad av vilka de är än vad de är och skulle inte drömma om att definiera det åt dem! Känner du dig som en man, Andreas, så litar jag på att du gör det och därmed också är det. Varför du inte kan lita lika mycket på mig förstår jag inte. Jag skulle heller inte bry mig om det ifall det inte vore så att du försöker ta ifrån mig rätten att själv avgöra vem jag är genom att insinuera att jag inbillar mig saker. På samma sätt som du inbillar dig att du känner dig som en man däför att du har en penis och pung. Du skulle inte känna dig annorlunda om man tog bort dem och fixade en neovagina åt dig. Men du skulle få svårt att visa dig naken på herrarnas. Där du känner att du hör hemma. Jag vet att du vill protestera nu och säga att du ju föddes med penis; det är skillnad! Men faktum är att det inte är det. Med eller utan penis- hjärnan lever sitt eget jävla liv och det är inte mycket vi kan göra åt det.

För övrigt kan jag inte på minsta vis ta åt mig äran av någon opinionsbilding. Jag är ingen aktivist och engagerar mig inte i några organisationer, namninsamlingar eller går i parader och demonstrerar med mera och så vidare. Jag känner till namnen på flera transaktivister och skulle känna igen många av dem på stan men känner ingen personligen. Jag snackar för mig själv och har inte jobbat eller lobbat särskilt hårt för att ändra på något så som de riktiga aktivisterna har gjort i åratal. Jag har faktiskt inte gjort något alls utom att från och till skriva upprört på min egen blogg. Den är inte välbesökt heller.  Dessutom finns det nog lika många transpersoner som hatar mig för min inställning till allt det här som det finns de som håller med mig. Min egen "könsbytesprocess" bygger helt på andras hårda arbete och kamp. Annars hade jag förmodligen inte fått vård eftersom jag inte är "tillräckligt" stereotypt manlig eller fixerad vid könsorgan enligt vissa utredare och annat löst folk. Men anledningen till att "min" tes om att män visst kan föda barn har slagit igenom är att de flesta kan skilja på äpplen och päron. Meningen är en språklig kombination av en social könsroll kallad "man" och en biologisk funktion som är barnafödande. Simpelt, för den som förstår matematiken.

(Jag ser fram emot nästa svar ;)