Kommunikation

Varför har jag en blogg?

Det är en fråga jag ställt mig många gånger. Vad får mig att tro att jag har något vettigt att säga som andra skulle vilja ta del av? Tja, ärligt talat? Om jag får säga det själv är jag den vettigaste människan på jorden; varför skulle man inte vilja lyssna på mig? Och, det kanske man inte kan tro när man träffar mig, men jag tycker om att höra min egen röst. Det innebär inte att jag har något speciellt att säga egentligen, varför man nu skulle behöva ha det.

Helvete! Nu försade jag mig! Fan! Man får ju inte erkänna det; då kommer ju Jantepolisen och tar en i örat!

Nej, varför jag skriver är inte enbart därför att jag tycker så mycket om mig själv och vill visa hela världen vilken fantastisk människa jag är. Nej, allvarligt, det här är anledningen:

http://emmashopebook.com/2013/08/27/speaking-vs-typing/

Jag känner igen mig väldigt mycket i det som beskrivs av Emmas mamma i den här bloggen och flera av kommentatorerna.

Svårigheter att uttala familjära ord korrekt- check
Kasta om ord, snubbla över dem och plötsligt prata nonsensspråk- check
Behöva ta om flera gånger för att göra mig förstådd eftersom jag blandar ihop allt- absolut
Tappa tråden helt när jag försöker förklara eller återberätta något- jajamen
Mena en sak och säga en annan- o ja
Att tala eller göra ljud (med stämbanden) överhuvudtaget kommer inte automatiskt utan är ett aktivt val och kräver koncentration. Jag pratar inte ens högt för mig själv (min inre röst är högljudd så det räcker till) eftersom jag då oftast glömmer vad jag tänker på/pratar om så det blir liksom lite kontraproduktivt...

Och så vidare. Jag blir ofta förvånad när jag tilltalas, så pass att jag ibland inte finner mig alls utan bara ler fånigt. Pratar hen med mig liksom? Det var ju lustigt! Och här sitter jag och tänker på annat! Ibland blir jag irriterad (om jag läser en bra bok till exempel) och glömmer bort att dra på smilbanden för att dölja det. Men för det mesta har jag några standardsvar att plocka fram som jag lärt mig är bra att svara med, som exempelvis "jo, tack, jag mår bra..." och liknande. Vid mer komplicerade frågor föredrar jag att hålla det kort och enkelt, ibland förenklar jag så mycket att det bara blir konstigt och jag låter kanske lite, ehum, förvirrad för att uttrycka det milt. Men om jag pratade som jag skriver skulle ingen orka lyssna (Orkar ni ens läsa?). Förresten kan jag inte prata som jag skriver om det inte är inövat i förväg eftersom  jag inte har sinnesnärvaro nog för intelligent verbal improvisation, så är det bara. Dessutom följer de inte ens samma regler. Talspråk och skriftspråk, menar jag. Eller teckenspråk för den delen.

Jag får prestationsångest ibland, blir ofta stressad eftersom jag behöver mer betänktetid att samla tankarna på för att organisera ett tillfredsställande svar än det finns utrymme till i ett samtal och får ofta nöja mig med ojämna, förenklade halvsanningar eller symboler för att uttrycka något vilket leder till missförstånd och frustration. Nej, jag är varken dum eller döv eller blind utan tvärtom: jag tar in mer information än nödvändigt, mer än de flesta, vilket tar tid att bearbeta, okej?

Hur kan man ta in mer information än nödvändigt? På flera olika sätt. En del kan inte begränsa fysisk stimuli och intryck utan tar in all sådan information som om det vore lika viktigt att höra fläktljud, se flimrande ljusrör och känna kläderna skava mot huden som vad någon säger till en och därför får svårt att hänga med. Det har aldrig varit något större problem för mig (även om jag också lägger märke till sånt och de flesta skulle trivas bättre under andra omständigheter). Istället är jag för upptagen med att läsa av sociala intryck som folks kroppsspråk, mimik, tonfall och ordlösa gester som anknyter till människors stressnivå, sociala position och intention för att höra vad som ordagrant sägs. Jag är primärt mottaglig för förspråklig kommunikation (alltså kroppsspråk) som de flesta andra glömmer bort att de använder (även autister och schizoider faktiskt) och hur de använder det allteftersom de lär sig tala eller teckna istället. Hur du säger saker till mig är viktigare än orden du använder eftersom man kan ljuga med ord men ytterst få klarar av att göra det med kroppen, ansiktet och blicken.

Förspråklig kommunikation innebär massor av detaljer att ta in och ta ställning till förutom det du försöker förmedla med ord. Sedan står du och väntar på ett svar. Många gånger skulle jag behöva återkomma med det om en sådär, tio-femton minuter? Efter att jag bearbetat alla intryck och lagt dem på plats i hjärnan och sedan formulerat ett för mig tillfredsställande svar, framförallt om dina ord motsäger kroppsspråket för då måste jag fråga mig vad du egentligen menar och vad jag borde svara på. Men du orkar inte vänta så länge och glömmer kanske till och med vad du frågade. Att jag då ibland hasplar ur mig konstiga saker lite hastigt och lustigt är kanske inte så märkligt. Dessutom är mitt eget kroppsspråk kanske inte alltid är så tydligt det heller eftersom jag lärt mig av erfarenhet att ärlighet inte alls varar längst och försöker lägga band på mitt förstaspråk och uttrycka mig med ett som inte kommer lika naturligt. Åtminstone i kommunikation med "normalstörda" som förväntar sig dubbelspelet och ibland till och med gör det till en konstform (därför gillar jag mitt jobb så mycket eftersom jag får umgås med människor som alltid är ärliga även om de inte kan tala eller teckna). Visst är all kommunikation en fråga om träning och visst har jag blivit bättre på det men visst tycker jag också lite synd om mig själv ibland när jag inte kan uttrycka mig som "alla andra". Men så är det är här i livet. Man kan inte vara bra på allt så jag gör så gott jag kan. Och kompenserar.

Det är därför jag har en blogg; "alla andra" snackar läppen av sig medan jag skriver tills fingrarna blöder för vem helst som vill läsa. Jag vill ju också komma till tals, på mina villkor. Att jag sen inte får så mycket till gensvar här på bloggen men mer och mer i forum där jag själv inte är lika talför kanske bara gör att det hela jämnar ut sig?