Introvert

Introvert- den tysta revolutionen av Linus Jonkman

”Jag vill inte företräda en personlighetstyp som främst kännetecknas av att vi ockuperar toaletter”.

Ett träffande citat ur boken. Många är det som nyttjar toaletter till mer än vad de designades för, inte bara av olika sorters introverter såklart, eller personer som i offentliga miljöer försöker hålla tillbaka tics och stim för att i ensamhet på toaletten ”stimma av sig” lite. Personligen uppsöker jag sällan toaletter i annat syfte än vad de är till för men väl där kidnappas jag ibland av så högljudda tankeprocesser att jag glömmer bort både tiden och anledningen till att jag gick dit. Jag är så upptagen av att bearbeta de intryck jag bombarderats med att allt annat försvinner och mer än en gång har folk blivit oroliga för mig eller, när jag väl dykt upp igen, gett mig gliringar om hur ”lättad” jag ser ut att vara- och jag fattar ingenting för så lång tid tog det väl inte?!

Det här är en mycket underhållande bok som alla, både introverter och extroverter samt ambiverter, borde läsa för att bättre förstå sig själva och varandra. Framförallt lever många introverter med både skuld och skam för att vi inte kan vara ”som alla andra” och säga vad vi tycker i tid och otid, prata väder och vind eller ge svar på tal i samma ögonblick vi blir tilltalade. ”Vi lever i en tid där det extroverta har blivit en odiskutabel norm”, menar författaren och nog är det så.

Jag blev nyligen vald till arbetsplatsombud av mina arbetskamrater, vilket är väldigt smickrande, men ett stort ansvar. Ett extrovert ansvar. Just nu går jag Kommunals grundutbildning för nyblivna arbetsplats- och skyddsombud som består av tre tillfällen med två utbildningsdagar och övernattning. Vi är en grupp på ett tjugotal personer i olika åldrar från olika branscher och vi har tre duktiga utbildare. Tyvärr är de extroverter- men ofta är det just extroverta personer som gillar att instruera och utbilda andra- och de älskar att samla alla i en stor ring och låta oss reflektera och diskutera med varandra. En gång i tiden hatade jag dessa samlingar med en brinnande passion som kunde få mig att surmulet säga ”pass” med ett kroppsspråk som sa ”dra åt helvete och skit i vad jag tycker så lever du längre”. Längre tillbaka i tiden skulle jag ha sagt mitt hjärtas mening utan censur och naivt tro att alla åsikter är välkomna. Det är ju vad folk säger men i verkligheten ska man passa sig jävligt noga för att säga fel saker i fel grupper; något jag lärde mig den hårda vägen. När man snubblat några gånger lär man sig att se efter vart man sätter fötterna. Men det tar tid att lära sig eftertänksamhet och jag var inte glad åt det, att jag skulle behöva se mig för trots att folk påstod att vi har yttrandefrihet och att alla har rätt till sin åsikt. Det finns ju också ett ansvar i det, ansvaret att inte kränka människor. Det svåra är att ibland vet man inte vad som är kränkande. Jag kanske tycker att gult är fult, men det betyder inte att jag medvetet försöker kränka dig som har en gul tröja om jag råkar säga det högt. Fast det kan kännas så för dig. Förlåt.

Sedan tonåren har jag varit tyst och emellanåt även blyg, och skämdes för det men för tre år sedan ungefär började det gå upp för mig att det är okej att vara både tyst och blyg. Man får vara det och måste inte hävda sig i gruppen genom att ständigt bekräfta sig själv (det är inget fel med att göra det så länge det inte görs på någon annans bekostnad) utan man får vara med ändå. Så nu när jag sitter i dessa ringar med vilt främmande människor tar jag med mig det lugn jag fått av att min arbetsplats respekterar även tystnaden och litar på att vi tysta kliver fram och tar till orda den dag vi själva känner oss redo eller har behov för det. Därför blir jag inte provocerad när ledarna släpar ut en naken i mitten på ringen genom att vända sig direkt till en och fråga vad man tycker. Jag blir bara trött och vill himla med ögonen.

Tror man verkligen att en blyg person blir mindre blyg av att allas blickar riktas mot en? Eller tror man att tysta deltagare bara sitter där och väntar på att få en formell inbjudan så att de äntligen kan få tala ut inför gruppen? Det tror inte jag, och om så är fallet kanske det inte hjälper i alla fall eftersom många introverta personer sällan är spontana av sig. Personligen behöver jag flera timmar av att redigera och repetera en tanke genom text innan jag kan framföra den muntligt på ett tillfredsställande sätt. Annars får man bara svaret ”jag vet inte” eftersom jag inte fått tillräckligt med betänketid för att reflektera över alla variabler i en frågeställning och komma fram till ett troligt och sällan definitivt svar. Man kan alltid ha förbisett någon liten detalj som förändrar hela slutresultatet.

De senaste två utbildningsdagarna klarade jag mig hela vägen till sista ringen innan en av ledarna uppmanar mig att tala genom att säga mitt namn. Till nästa gång skulle jag vilja framföra ett tal om hur ordet inte kan vara fritt om det inte också är fritt att hålla det för sig själv, och att jag inte vill vara otacksam men att jag föredrar att prata när jag själv känner för det och på mina villkor. Jag vill, å den introverta revolutionens vägnar, utbilda den extroverta majoriteten om hur man inkluderar någon i gemenskapen utan krav på motprestation (i form av tal eller annat). Det gör man genom att med blicken inkludera den tysta och/eller blyga personen och fortsätta prata med henom och alla andra även om personen inte svarar med ord. Så småningom börjar de flesta svara även om de inte riktigt vågar eller vill men det krävs att man har tålamod (vilket extroverta tyvärr ofta har lite brist på) och väntar ut.

Men sanningen har sitt pris. Om jag påtalar detta riskerar jag samtidigt att de extroverta ledarna tar illa upp eftersom de ju bara vill uppmuntra mig till att ta plats (att ta plats uppfattas tråkigt nog som ett självändamål) och att de andra deltagarna tolkar det som en fullständig diss av social interaktion med dem vilket det inte är. Jag kan förlora chansen till inbjudan och att någon lyssnar när jag väl vill säga något, men den risken finns alltid ändå och faktum är ju att man inte är en del av gemenskapen när man valt att (med tystnad) stå utanför och att ingen kan höra det man inte säger. Så det enda jag skulle förlora är anseende. Om jag säger som det är upphör jag att vara en stackars blyg person som behöver hjälp att ta plats och blir istället en arrogant jävel som bara åker snålskjuts på gruppen. Det kan vara en mindre fördelaktig position men är samtidigt full av potens och självhävdelse. Jag är mer än vad ni tror, och klarar mig även utan er…

Kanske ett onödigt sätt att skaffa sig fiender på. Lite som när kvinnorörelsen otacksamt påstår att de kan öppna dörrar på egen hand; jag, den introverte, knuffar arrogant undan den extrovert framräckta hjälpande handen och säger nej tack, jag kan stå på egna ben. Självklart kommer man inte alltid kunna göra det, och ibland får man ta emot hjälp även när den inte behövs för att inte såra folks känslor, men det vore skönt om det inte togs för givet att man behöver hjälp precis hela tiden. Det skapar bara dålig självkänsla, inte tacksamhet.