Cellprover och Döden

Det är tredje året i rad jag får en kallelse (de börjar skicka ut dem det år man fyller 25) och nu gick jag dit. Nytt för i år är drop-in-tider så man slipper ringa och boka (vilket gjorde det hela betydligt mindre ångestladdat och mer görbart, även om jag kanske också har bearbetat saken lite mer sen sist).

Så, cellprovskontroll. Tanten i receptionen tittade extra noggrant och länge på mig när jag sa att det var därför jag kom dit men så är det när en är trans men det ska man väl bara ta som ett gott tecken, eller hur? Jag passerar tillräckligt bra för att de ska ifrågasätta vad jag gör där för en sån sak :)

Förresten kommer de som behöver det fortsätta titta konstigt på en tills de vant sig och slutar glo av ren tristess. Transpersoner kommer tappa spänningsvärdet ju mer vi syns (förutom för de som faktiskt har problem med avvikande människor men i min erfarenhet är det fler som bara är ovana).

Barnmorskan jag fick uppförde sig som om jag var vilken patient som helst och frågade bara vad jag hade för hormonpreparat och om jag slutat menstruera vilket i sammanhanget verkar rätt relevant. Det enda var väl att hon efteråt var tvungen att lägga till hur "fint och normalt" allt såg ut trots att hon knappast kan ha sett så mycket mer än utsidan- men jag antar att det är en fras som vårdpersonal använder av ren reflex när de inte har något annat att säga. Dock upplevde jag inte kommentaren som lika obehaglig/provocerande nu som för några år sedan.

Det finns kompetent personal, eller snarare professionell personal kanske, även på vanliga vårdcentraler/lasarett. Hon var säkerligen kompetent på sitt område men huruvida hon var transkompetent vet jag ju inte men jag upplever att man inte heller behöver vara det om en ändå kan vara professionell som hon.

Jaha, så jag pallrade mig dit- vill jag ha medalj nu? En klapp på huvudet för att jag varit duktig? Nä, jag gick dit för att se om världen skulle gå under bara för att jag ger de där kroppsdelarna samma existensberättigande och omsorg som resten av kroppen som ännu inte "svikit" mig. Kroppen kan svika på många sätt, inte bara "könsligt", och reaktionen brukar vara ungefär densamma som när man exempelvis börjar förlora synen eller så- man förnekar de felande kroppsdelarna som om de inte betyder något för en och aldrig har gjort det så att man nonchalerar behovet som uppstår när de får problem. Nej, jag ser inte dåligt- det är bara lite skumt/liten text, nej, jag behöver inte glasögon för om jag bara sträcker på armarna- Om man bara låtsas som om problemet inte finns tillräckligt länge kanske det försvinner av sig självt.

Det kanske det gör. Om det gäller en förkylning till exempel. Och sen, ibland, om det uppstår ett problem kanske det egentligen inte är något problem. Personligen skulle en cancerdiagnos förmodligen kännas som en lättnad; liksom bra, tack, då vet jag när det är dags att lämna in och kan planera för det på ett annat sätt. Nackdelen med att ha levt i memento mori sedan fyraårsåldern är att man blir rätt trött på att vänta på att döden ska lyfta bort en. Det kanske kan tyckas olustigt att någon som inte ens fyllt trettio går och sneglar på timglaset men det är ingenting jag själv lider av. Tvärtom; istället för att springa genom livet och ha bråttom med att försöka hinna med allt jag måste hinna innan jag dör lutar jag mig tillbaka och försöker känna mig nöjd med det jag har, att ta till vara på nuet, eftersom jag inte kommer hinna i alla fall. Allt som räknas är vad jag gör just nu, resan är för mig mer värt än själva målet. På så vis blir mitt liv långt även om det skulle bli kort om man räknar det i år. Så på sätt och vis känner jag mig redan gammal. Det betyder inte att jag "gett upp" eller känner att allt är "meningslöst" ("mening" är något man aktivt skapar själv, tror jag, och inget som bara finns vilket jag lärde mig genom min egen transformering- vill jag ha en mening med livet får jag se till att skapa den) och bara rullar tummarna i väntan på döden. Det betyder att de mål jag sätter upp för framtiden ("framtiden" är också en väldigt ny och spännande eventualitet för mig som för några år sedan bar en känsla av att vara död inom ett halvår vilket gjorde det "meningslöst" att planera för en framtid) är "lösa" och alltså väldigt flexibla- målet är inte att nå målet. Målet är att här och nu känna att det jag gör är bra, om det så är att glo på film istället för att plugga, och vara nöjd med det. Då spelar det ingen roll om jag är död inom ett halvår eller om jag blir hundra år för jag kommer ändå att dö nöjd.