Som fisken i vattnet, eller inte...

Som introvert i en värld av extroverta dras man ofta med mycket skuldkänslor. Varför vill jag ibland hellre läsa en bok i all ensamhet trots att resten av familjen gärna vill spela spel tillsammans (med mig)? Varför dissar jag dem? Borde jag inte vara tacksam över att de vill umgås med mig och visa den tacksamheten genom att motvilligt lägga ifrån mig den där jävla boken- den kommer finnas till hands senare men kanske inte min familj.

Det är sant. Men det är också sant att ibland orkar man helt enkelt inte vara social. För en introvert människa tar det energi; det är en ansträngning att vara social och om man då redan känner sig tappad på all energi och i desperat behov av uppladdning skapar det irritation när folk vill hänga med en även om man såklart inser att det är en komplimang.

 

Men det kräver energi att umgås. Människor är en oändlig källa av information och inspiration, jag älskar människor, men informationen behöver sorteras och lagras vilket kräver stor koncentration och medvetenhet. Vad är relevant information? Vad är bara tics och sociala krusiduller? Ofta får jag dessutom dubbla budskap, åtminstone av så kallade normalstörda människor. De försöker ofta dölja vad de egentligen tycker, tänker och känner samtidigt som de vill förmedla något annat- därför att det är oartigt och skapar mycket konflikter att alltid vara ärlig. Kanske är det därför jag föredrar barn och människor som inte räknas till det normalstörda genomsnittet- även om deras känslor växlar blixtsnabbt ibland ger de alltid bara uttryck för en enda känsla åt gången och försöker aldrig dölja något. Det dubbla budskapet innebär såklart också dubbelarbete; vad är den verkliga känslan och vad vill personen förmedla? Vad vill hen att jag ska svara på?

Det är först som vuxen jag insett att de flesta människor inte tar in lika mycket av den här informationen som jag gör, att de flesta människor dessutom är omedvetna om sitt eget känsloläkage och hur mycket irrelevant information de hela tiden förmedlar. Ofta betraktas det som en funktionsnedsättning att ha ett sämre ”filter” än normalfallet- det innebär ju att jag blir överbelastad och inte fungerar lika bra i sociala situationer som genomsnittet utan måste vila mig i en lugn vrå för att smälta all information. Det kan också innebära att jag helt undviker situationer jag vet stjäl energi från mig. Detta kan göra att extroverta människor, som laddar upp i sociala situationer, tar illa vid sig. De tror att man har något emot dem personligen och betraktar en utebliven gäst som en personlig förolämpning. Vi introverta behöver bli bättre på att meddela att det oftast är situationen med många människor samtidigt, inte människorna personligen, som gör det jobbigt för oss och ibland är det helt enkelt inte värt ansträngningen. Det finns andra saker man vill och måste orka med här i livet. Att älska på avstånd är introverter experter på.

Det skapar såklart konflikter. Extroverta människor vill ha ord och handling för att veta att de är älskade. Självklart. Det är inte alltid tanken som räknas- den varken hörs, syns eller känns hos någon annan än den som bär den. Därför finns det en mängd sociala ritualer och symbolhandlingar som förväntas att man vill och kan ägna sig åt titt som tätt- för att visa att man bryr sig om, tänker på och älskar sin nästa. Extroverta människor brukar gilla storslagna ritualer och symbolhandlingar- som fester av olika slag. Tyvärr urartar dessa ofta i statushets, stress och press: vilka kläder är passande (man vill ju inte sticka ut så att alla ska ha roligt åt en)? Vad ska jag ge brudparet i present (är det för dyrt/billigt, passande)? Kommer någon jag känner (tänk om jag inte känner en jävel eller hatar de jag känner)? Blir det dans (jag som inte kan/vill dansa)? Fylla (jag som hatar fulla gubbar/tanter/andra som tafsar eller skriker och härjar)?

För en introvert är detta en hiskelig miljö att befinna sig i (om man inte har en given uppgift; ni anar inte hur många fotografer och serveringspersonal m.m. som egentligen är introverter!); som om inte en människa var tillräckligt att hantera- här ska man hantera jättemånga och samtidigt klä sig rätt, ge rätt gåva, vara trevlig och tillmötesgående (man får inte säga nej till något- även om folk säger att det är okej känns det ofta fel eftersom folk ser besvikna ut samtidigt som de säger det; dubbla budskap) samtidigt som man känner hur energin rinner ur porerna tillsammans med stressvetten. Puh, när är det okej att gå hem utan att någon tar illa upp? De flesta går i alla fall dit eftersom vad ska folk annars tro om en? Man vill ju inte vara konstig, oartig eller bli betraktad som sjuk.

Om man frågar mig som introvert finns det betydligt trevligare sätt att umgås på. En liten del av familjen i taget funkar alldeles utmärkt; framförallt om de är vana vid och kan acceptera att man ”skärmar av” ibland med en bok, dator, papper och penna, mobilen eller för all del- tittar ut genom fönstret. Små sätt att ladda batterierna på genom att fokusera på något annat än människan mittemot/bredvid. Micropauser är också ett tips. Många introverta tar dem på toaletten men det kan vara lite jobbigt när folk bankar på och irriterat frågar om man drunknat alternativt om man mår bra? Personligen tappar jag tiden ibland och funderar på om jag ska börja ställa en timer… ;)

Är det så att man helst helt undviker bullriga miljöer som dessa prestigefyllda tillställningar (när det är förväntat med viss klädstil eller ha med presenter kommer prestigen automatiskt in i bilden- vem är snyggast/bryr sig mest med bäst/dyrast present?) kan det vara bra om den introverte visar sin tillgivenhet på annat sätt. Om en är intresserad av att hålla sig på god fot med sina relationer, men det förutsätter jag att de flesta är även om jag själv glömmer att visa sånt ibland. Det är också bra om de extroverta slutar göra det till en självklarhet att man "ska" vara med; några dyker då upp mest av pliktkänsla och hur värmande är det? Det finns också de som ställer till med fest just av pliktkänsla fast de hellre skulle vilja göra något annat. Personligen har jag aldrig haft födelsedagskalas (utom för familjemedlemmar och delar av släkten, några i taget) och gillar inte uppvaktning. Det är helt enkelt inte intressant. Framförallt inte pliktpresenter. Vill någon ge mig något är det fritt fram året om. Men jag kan tycka det är lite kul att vara med på andras fester, därför att A: jag gillar oftast människorna som är där och vill visa min respekt och tillgivenhet på ett sätt de förstår B: jag vill delta i sociala gemenskaper den stund jag orkar eftersom det oftast är enda sättet att få umgås med de extroverta människor jag gillar och C: jag tycker lika mycket om att se på när andra har trevligt och trivs som att umgås med dem i en annan miljö på mina villkor (som att titta på film tillsammans, eller bara befinna sig i samma rum men göra helt olika saker utan att växla ett ord på långa stunder- jag är inte rädd för tystnaden eftersom den inte är så tyst om man vet hur man lyssnar).

I dagens samhälle betraktas det som ett funktionshinder att vara introvert. Man uppfattas som osocial, otrevlig, konstig, och sjuklig med en nedsatt förmåga att röra sig i samhället. Det är delvis sant eftersom dagens samhälle går ut på att man ska vara utåtriktad, nätverkande och in-your-face-social som försäljare med enorma kontaktnät. Den man ska promota till försäljning är sig själv. Det är ett osunt ideal som skapar stress och press, mindervärdeskomplex och stigmatisering. Jag undrar hur många som får diagnosen autism trots att de egentligen bara är introverta och/eller högsensitiva för känslomässiga intryck m.m? Introversion har varit och är på många platser fortfarande ett ideal (som buddhistmunk tror jag det kan vara jobbigt om man är för extrovert när man ska sitta i bön eller hitta sin inre kärna…). Artigt reserverad måttlighet var något mina föräldrar och deras föräldrar strävade efter- det var så man visade respekt för varandra. Idag ska man krama folk man nyss träffat, ta en massa plats, gärna på andras bekostnad och skrika ut sin egen förträfflighet i alla möjliga sociala medier.

Jag är introvert, jag är också förmodligen ”överkänslig” för sociala signaler och känslointryck och därmed troligen inte autistisk- jag förstår oftast vad folk vill förmedla med sitt kroppsspråk och sin mimik; vad mera är förstår jag oftast vad de också försöker dölja även om jag inte alltid kan veta vad de vill förmedla och vad de vill dölja. Alltså, vilket budskap vill personen ha ett svar på? Däremot har jag ett autismliknande beteende eftersom vissa coping strategier för att hantera bullriga miljöer (som sociala situationer är) innebär en affektlöshet, eller responslöshet och känslokyla som autister ofta anklagas för att ha. Jag kan ha missförstått det hela men jag har uppfattat det som att personer med autism ofta har svårt att tolka sociala signaler vilket ju innebär att man heller inte kan svara på dem så som folk förväntar sig att man ska. Det man inte uppfattar kan man såklart inte reagera på. Mitt problem är att jag uppfattar för mycket och hinner inte sortera och reagera, samtidigt som andras känslor är för starka. Jag måste skruva ner volymen ibland. Det är inte speciellt funktionellt eller hälsosamt att se någon rynka på näsan samtidigt som hen ler- leendet kan vara genuint vänligt medan en rynkad näsa signalerar lika genuint äckel. Varför är personen äcklad? Hen kanske inte är det egentligen, förhoppningsvis inte av mig i alla fall. Det kanske är ett tics? Eller har hen ont i magen och mår illa men försöker hålla god min? Ljuger om något hen sa och äcklas över sin egen lögn? (inte undra på att man ibland uppfattas som misstänksam och paranoid, dock har det hänt att folk faktisk tyckt illa om och varit äcklad av mig medan jag tänkt att jag förmodligen misstagit mig på känslan personen förmedlat, för varför skulle man inte gilla mig? ;)

Andras känslor går rakt in och kräver ett gediget arbete att sortera som relevant eller irrelevant. Gnuggar man tillräckligt hårt på samma ställe får man skavsår och sedan förhårdnader. Om man samtidigt speglar andras känslor i sitt eget kroppsspråk och mimik så förstärks känslan, både hos dig själv och motparten. Som barn kunde jag inte reglera detta (i allmänhet kan inte barn göra det) men med tiden har jag lärt mig hur jag ska skydda mig från skavsår. Genom att spegla andras känslor med en dämpad motsvarighet- någon gapskrattar och jag ler- dämpar jag den totala affekten i rummet och blir inte lika snabbt överbelastad (detta är lågaffektivt bemötande om någon undrar). Ibland speglar jag inte alls. Detta sker när jag redan är för trött och vet att släpper jag igenom minsta lilla kommer jag att bryta ihop och börja uppföra mig som en övertrött treåring. Det händer också i krissituationer när folk uppträder hotfullt eller rent av blir våldsamma- dels  beror det på att jag får ett adrenalinpåslag som heter duga vilket innebär att jag blir lugn och min hjärna plötsligt har förmågan att tänka linjärt och prioritera A, B, C i handlingsplanen istället för att försöka tänka på hela alfabetet samtidigt. Dessutom är ingen hjälpt av, framförallt inte jag själv, att jag blir lika arg som motparten. På samma sätt fungerar nog de flesta som jobbar med akutsjukvård- vem är hjälpt av ambulanspersonal som blir hysterisk över allt blod och all smärta? De egna känslorna tar man hand om senare när det finns utrymme. I akuta situationer gäller det att så snabbt som möjligt minska skadeverkningarna på ett kontrollerat och effektivt sätt.

I bullriga miljöer behöver man hörselskydd- om man inte redan är döv. Det är därför jag ibland uppfattas som tråkig, passiv och likgiltig eller uttryckslös. Jag skyddar mina sociala öron för skadligt ljud, men även jag har ett känsloläkage- det gäller bara att veta vad man ska titta efter. Vissa situationer och miljöer undviker jag helt eftersom jag vet vilken belastning det innebär och dessa situationer varierar på dagsform. Ibland klarar jag en kväll på krogen, ibland är det bara för mycket. Släpa med mig dit ändå och skyll dig själv om jag är en "glädjedödare".

Vad är en funktionsnedsättning, egentligen? För mig är det när man vill göra något man brukar kunna men just nu inte kan. Det har funnits stunder i mitt liv, och finns fortfarande, när jag vill sträcka mig ut till människor men inte vågar eller orkar, trots att jag i normalfallet kan- jag har en funktion som för tillfället är nedsatt. Om jag däremot vill göra något som jag inte har tillstymmelse till förmåga att göra- som att flyga för egen maskin- är jag bara funktionsnedsatt i jämförelse med någon/något som har förmågan. Varför jämföra mig med dem? Ett för mig ouppnåeligt ideal? Det är såklart skitjobbigt att ha orealistiska drömmar och förväntningar om saker och ting. Fruktansvärt smärtsamt och orättvist att inte få som man vill ha det. Det är naturligt att vara besviken över det och viktigt att sörja förlusten- men lika viktigt att sorgen utmynnar i acceptans så att man kan gå vidare med lite mer realistiska förväntningar. Jag är inte skapt för (bullriga) sociala miljöer eftersom de överbelastar mig och det har väckt och väcker mycket självförakt och bitterhet- därför att andra klarar det ju så bra! Varför inte jag?! Ibland känns det som om det vore bäst att säga upp kontakten med folk helt eftersom jag inte kan delta på lika villkor. Om jag inte kan göra det "rätt" varför göra det alls?! Men nej. Jag är ju trots allt skapt för att tycka om människor, umgås med och samla mer information om dem än nödvändigt och den informationen inhämtas i bullriga miljöer. Tough luck. Lite som när någon är intresserad av koraller och vill se dem på nära håll i sin naturliga miljö. Vad gör man? Håller andan och dyker.

Kom bara ihåg att ta andningspauser för du är inte skapt med gälar...