I mitt Facebookflöde delade någon artikeln ovan samt den här kommentaren:
"Hej Torbjörn Ek (Aftonbladet)!
När jag läser din krönika blir jag ledsen. Till att börja med vill jag bara säga att jag är vit, jag är heterosexuell och jag är man - precis den person som du riktar ditt hat mot i den där artikeln.
Trots det tycker jag - tro det eller ej - att priderörelsen är fantastisk, jag tycker att vem som helst ska kunna få älska vem man vill och har all respekt för att HBTQ-personer har behandlats förjävligt i sina dagar. Lägg där till att jag är ett stort Eurovision Song Contest-fan och höll stenhårt på Conchita Wurst i våras.
Ändå blir jag som vit heterosexuell man i din krönika kollektiviserad tillsammans med människor som inte tycker att HBTQ-rörelsen ska få finnas, människor som bokstavligt talat hatar människor som inte är straight. Det tycker jag är oerhört respektlöst! Om vi vänder på steken och säger att du kollektiviserar alla svarta människor för att vara kriminella så är det rasism lång väg. Men när det kommer till mig som vit heterosexuell man så kan jag liksom inte bli kränkt - åtminstone inte enligt vissa medier.
Jag vet inte om din krönika är skriven i affekt eller nått, men jag blir faktiskt förbannad när jag tvingas läsa något sånt här i Sveriges mest etablerade kvällstidning.
Skärp dig nu, Tobbe Ek!"
Trots det tycker jag - tro det eller ej - att priderörelsen är fantastisk, jag tycker att vem som helst ska kunna få älska vem man vill och har all respekt för att HBTQ-personer har behandlats förjävligt i sina dagar. Lägg där till att jag är ett stort Eurovision Song Contest-fan och höll stenhårt på Conchita Wurst i våras.
Ändå blir jag som vit heterosexuell man i din krönika kollektiviserad tillsammans med människor som inte tycker att HBTQ-rörelsen ska få finnas, människor som bokstavligt talat hatar människor som inte är straight. Det tycker jag är oerhört respektlöst! Om vi vänder på steken och säger att du kollektiviserar alla svarta människor för att vara kriminella så är det rasism lång väg. Men när det kommer till mig som vit heterosexuell man så kan jag liksom inte bli kränkt - åtminstone inte enligt vissa medier.
Jag vet inte om din krönika är skriven i affekt eller nått, men jag blir faktiskt förbannad när jag tvingas läsa något sånt här i Sveriges mest etablerade kvällstidning.
Skärp dig nu, Tobbe Ek!"
Spontant skulle jag säga att nej, som tillhörande en majoritetsgrupp som både medvetet, omedvetet och som i ovan fallet mot sin vilja utövar ett strukturellt förtryck mot en minoritetsgrupp har man ingen rätt att känna sig kränkt och illa berörd av att medlemmar i den egna gruppen med rätta verbalt attackeras av medlemmar ur minoritetsgruppen. Som tillhörande en priviligierad grupp (som i det här fallet vit, heterosexuell och antagligen cis-man men det vet jag inte) bör man ha en ödmjuk hållning till det faktum att den egna priviligierade gruppen ofta beter sig illa och utnyttjar sin position. Hur mycket man än håller på Conchita Wurst och stöttar HBTQ-personers rättigheter är en fortfarande, som vit heterosexuell (cis)man, delvis ansvarig för det kollektiva förtrycket även om man personligen inte aktivt deltar i det eftersom man fortfarande har en priviligierad position. Men mitt i det svaret på kommentaren hejdar jag mig.
Vad är det för skillnad på att hata "alla" vita heterosexuella (cis)män på grund av vad några av dem tycker och tänker om HBTQ-personer, och att ställa alla muslimer till svars för vad Islamiska Staten ägnar sig åt?
Skillnaden känns inte speciellt stor. Bara för att man tillhör en minoritetsgrupp har man väl inte mer rätt att sparka på folk i majoritet? Snarare borde man veta hur det känns att bli ihopklumpad med folk mot sin vilja och dragen över samma kam så att man själv är försiktig med att göra samma misstag. Oftast blir det dock tvärt om; man behandlar andra lika illa som man själv blivit behandlad.
Samtidigt har jag svårt att förstå hur man kan ta åt sig personligen av generella fenomen som att slentrianmässigt beskriva en gupp som om den alltid uppträder på ett visst sätt. Ett sådant generellt fenomen är att transpersoner ofta porträtteras mindre smickrande i populärkulturen; är de inte tragiska och/eller vulgära prostituerade karaktärer, så är de seriemördare och tjuvar. Eller bara på skoj transpersoner, för att få jobb till exempel. Men jag tar inte åt mig personligen för det. Sån transperson är ju inte jag, och tror folk att transpersoner i allmänhet är det på riktigt för att de sett det på film är de dumma i skallen och varför ska jag bry mig om dumskallar? Det fattar väl var och en att inget är som på film? Filmens karaktärer säger mer om filmmakaren än om mig som åskådare. Även vita, heterosexuella (cis)män är fördomsfulla förenklingar där. Alla vita heterosexuella män är inte som pappan i Svensson Svensson, eller som Gunvald Larsson. Men jo, en hel del är kanske det också. Men å andra sidan kan vita hetersosexuella män också spegla sig själva i de mer intetsägande birollskaraktärerna som lika gärna kunde ha spelats som kvinnor, homosar, eller transpersoner. Vardagspersoner är ganska slätstrukna och kan spelas som vilket som, egentligen, men oftast görs de ändå som män. Vita, heterosexuella cismän. Om en transperson alls är med ska hen sticka ut på något sätt och "krydda" en scen- exempelvis som en vulgär prostituerad. Inte som ett helt vanligt affärsbiträde som är lätt att förbise som vem som helst.
Det är väl det som är problemet med normhavarnas privilegier. Vem som helst är inte HBTQ-person, kvinna eller färgad, vem som helst är inte muslim, jude eller buddhist- bara exceptionella personer är det. Vem som helst är nämligen normen- vit, heterosexuell och (cis)man. Hur mycket han än stöttar Pride, respekterar mindre priviligierade gruppers kamp mot en förtryckande majoritet och håller på Conchita Wurst i Eurovison tillhör han fortfarande en priviligierad och överrepresenterad grupp som tar alldeles för stor plats emellanåt, där alldeles för många uttrycker sig och agerar på ett högst kränkande sätt mot andra människor i minoritet vilket innebär att han behöver backa, böja på nacken och be om ursäkt utan rationaliseringar i stil med: jag som gillar Pride och Conchita Wurst borde undantas kritiken av de andra vita heterosexuella (cis)männen som skriver hatbrev och vill inte att min hudfärg, läggning och könsidentitet förknippas med dessa busar trots att jag, liksom dem, fortfarande har vissa betydande privilegier tack vare dessa egenskaper som kan vara en bidragande orsak till kränkningarna av "de andra" (som är HBTQ-personer med annan etnisk tillhörighet).
Visst kan man tycka att ursäkter inte ska behövas. Ingen ska behöva ta ansvar för vad andra gör och ödmjuka sig i någon slags kollektiv skuld. Det är ju fel att generalisera och rikta sitt hat mot en grupp personer som delar vissa egenskaper med människor som gör dumheter trots att de gemensamma egenskaperna egentligen inte har något med dumheterna att göra. Det är inte islam som skapar terrorister utan de omgivande maktstrukturerna. Det är inte hudfärgen, läggningen eller könet i sig som orsakar maktobalans och kränkningar utan föreställningarna om dessa egenskaper. Föreställningarna innebär att vi förhåller oss på vissa sätt till egenskaperna, ofta omedvetet, som skapar motsättningar. Du som vit heterosexuell cisman rår inte personligen för att vita heterosexuella män ofta får jobb före transkönade homosexuella kollegor med annan etnisk tillhörighet trots samma utbildning och erfarenhet. Till exempel. Du personligen ansvarar inte för att det ofta är så, fortfarande, i Sverige idag, men maktstrukturerna i samhället gör att det lätt blir så. Har inte du då ett ansvar att säga: "okej, jag står över den här gången; enligt statistiken är det lättare för mig att hitta ett nytt jobb än för dig tack vare min normativa hudfärg, läggning och könsidentitet" samtidigt som man inte kan kräva sånt av enskilda individer eftersom det ofta slår orättvist. (vita heterosexuella cismän behöver också ha jobb)
Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka. Å ena sidan känns det fånigt att ta åt sig av saker som är generella "sanningar" och därmed inte berör mig som enskild individ även om andra kan tro att det gör det (föreställningar som: "alla" vita heterosexuella (cis)män skickar hatbrev eller "alla" transpersoner är tragiska och/eller prostituerade bedragare). Fördomar säger mer om den som har dem. Å andra sidan finns det inget som säger att man ska acceptera att nidbilderna och vända andra kinden till, å andras vägnar, vare sig man är i stor och stark majoritet eller svag och underlägsen minoritet. Jag har ingen skyldighet att ta emot skit därför att någon annan familjemedlem har betett sig illa. Samtidigt kan jag anses ha ett ansvar för att sagda familjemedlem sköter sig. Framförallt har jag ett ansvar i att själv uppföra mig väl. Så jag vet inte...hur mycket ansvar har vi för varandra och oss själva egentligen? Och vem bär skulden om inte vi, alla tillsammans? Det är alltid två som träter...
Samtidigt har man rätt till sina känslor. Blir man kränkt av att någon slänger en frustrerad känga åt de vita, heterosexuella och oftast mansidentifierade som inte tål Prideparader eller något annat som har med HBTQ att göra är det väl okej. Men det känns lite snarstucket. Barnsligt kanske. Du som har så mycket respekt för HBTQ-personers kamp mot majoritetssamhället, som du själv tillhör, borde inse att "din sort" är en del av problemet. Problemet består av flera delar; bland annat hat och trakasserier, men också det mer subtila översitteriet som du själv inte rår för personligen men samtidigt har ett personligt ansvar att motarbeta. Många har svårt att hålla isär sak och person, vilket är nackdelen med den typen av generaliseringar, men jag är rätt säker på att artikelförfattaren inte menade att kränka de stöttande vita, hetero killarna. Så varför tar man åt sig om det enda man har gemensamt är hudfärgen, sexualiteten, könsidentiteten och de strukturella privilegierna dessa egenskaper medför men inte handlingarna som fördömdes i artikeln?
Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka. Å ena sidan känns det fånigt att ta åt sig av saker som är generella "sanningar" och därmed inte berör mig som enskild individ även om andra kan tro att det gör det (föreställningar som: "alla" vita heterosexuella (cis)män skickar hatbrev eller "alla" transpersoner är tragiska och/eller prostituerade bedragare). Fördomar säger mer om den som har dem. Å andra sidan finns det inget som säger att man ska acceptera att nidbilderna och vända andra kinden till, å andras vägnar, vare sig man är i stor och stark majoritet eller svag och underlägsen minoritet. Jag har ingen skyldighet att ta emot skit därför att någon annan familjemedlem har betett sig illa. Samtidigt kan jag anses ha ett ansvar för att sagda familjemedlem sköter sig. Framförallt har jag ett ansvar i att själv uppföra mig väl. Så jag vet inte...hur mycket ansvar har vi för varandra och oss själva egentligen? Och vem bär skulden om inte vi, alla tillsammans? Det är alltid två som träter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar