När tanken inte räknas

Hur många år tar det att lära sig att man måste höra av sig till folk för att de ska veta att man faktiskt tänker på dem? Att man tycker om dem och bryr sig?

 

Kanske tar det längre tid för mig än för andra. Kanske är det för att jag är väldigt introvert och spenderar mycket tid med fantasier och andra introverta intressen som får tid och rum att förflyta på ett helt annat sätt för mig än för andra- ett halvår utan ett ord från en kompis är inget problem för mig medan två veckor av tystnad är tecken på allvarlig sjukdom eller att vi blivit osams för andra.

 

Jag respekterar den känslan. Faktum är att jag känner den själv och ibland en annan: är du så upptagen att du inte hinner med mig? Är jag inte viktig för dig? Nehej, då ska jag nog inte störa...

 

Förlåt. Jag vill inte att du ska känna likadant. Jag minns hur det kändes i grundskolan varje gång någon jag hängde med hittade någon roligare att vara med. När jag var tacksam för att åtminstone få vara andrahandskompis. Varje gång de sa att vi skulle leka på ett ställe men när jag kom dit hade de andra gömt sig på ett annat. Jag vet hur det känns att alltid vara den som får höra av sig först, fråga om vi kan ses och höra att det inte går. Jag vet- till slut ger man upp.

 

Samtidigt är jag oftast väldigt bra på att roa mig själv. Jag kanske föddes sån. Jag kanske tvingades bli sån för att det inte fanns så många andra val när jag växte upp, varken hemma eller på skolan. Det kanske blev ett sorts försvar när jag dessutom insåg att det gör väldigt ont när människor man tycker om plötsligt kan försvinna- det spelar ingen roll om de flyger till himlen eller hittar andra vänner- och att smärtan gör en sårbar. När man är sårbar bygger man murar. Tjocka, starka murar som är svåra att riva ner.

 

Ensam är stark.

 

Stark, men ensam. Och glömsk. Jag vet hur det känns att bli bortglömd, men glömmer lika ofta själv. Visst är det så att jag inte behöver umgås med människor varje dag, att mina låtsaskompisar och minnen av dig håller mig sällskap längre än för många andra, men samtidigt måste jag lära mig ta hänsyn till hur dessa andra uppfattar tid och tystnad. Ta ansvar för vår vänskap, för oss.

 

Men jag vet inte vad jag ska säga. Det kanske låter fånigt, det jag vill säga, det kanske uppfattas som en invit eller kanske som att jag vill ses fast det bara var två veckor sen och kanske är det för tidigt för mig, eller så har jag helt enkelt inte så mycket att säga. Ens om det gått ett år. Kanske vill jag inte störa eller vara i vägen för du har väl viktigare saker att göra. Kanske har jag en period där tiden flyter förbi utan att jag märker det och tror det var igår vi sågs- fast det snarare var två år sen.

 

Men jag lär mig. Sakta och lite i taget. Jag lär mig.

 

En del av er har känt mig i många år och har väl vant sig- så pass att ni ändå är kvar, tack och lov- några av er träffade jag första gången alldeles nyss. Typ.

 

Ni betyder alla mer för mig än jag kan säga och min tacksamhet känner inga gränser.

 

 

 

Jag tror ni vet vilka ni är... :)