Den lycklige pessimisten

Vi pessimister är sorgligt missuppfattade. Det visste jag redan innan jag läste den här boken av Jan Bylund och Mattias Lundberg, men den är klockren! Dessutom lättläst och förklarar med enkla termer varför pessimism är att föredra- vi är realister. Optimister däremot överskattar sina egna och andras förmågor, lovar guld och gröna skogar till höger och vänster och när det kör ihop sig rycker de på axlarna och säger: ”det löser sig J”.

Den finten går ingen pessimist på. Murphys lag är den gyllene regeln: om något kan skita sig kommer det sannolikt göra det också. Dessutom: om du förberett dig för fyra olika missöden som du tror kan hända kommer du falla på ett femte som du aldrig trodde skulle hända- så var beredd på allt!

 

Att falla och slå sig är naturligt och ingenting att vara rädd för. Framförallt inte om du använder hjälm och knäskydd. Optimister använder ingetdera eftersom de tror att de aldrig ramlar, eller att förberedelser för sådana eventualiteter kommer föra otur med sig så att de inte bara ramlar utan blir träffad av blixten- alltså är några skydd helt onödiga. Man kan inte skydda sig för allt...

 

Nej, det är sant. Men det betyder inte att man inte ska ta emot sig, när man kan och gör det på rätt sätt (ibland är det bättre att falla pladask än att ta emot sig beroende på hur man faller och landar…), det handlar om att vara väl förberedd och medveten. Då blir smällen oftast inte lika hård eller fallet lika långt.

 

Det är en annan sak pessimister är duktiga på; de siktar aldrig för högt utan bara lagom högt så att det blir en utmaning men samtidigt finns en realistisk chans att nå hela vägen. Ingen kan nå till stjärnorna (där brinner man upp eller så blir det ett väldigt långt fall…) så alltså bör man inte sikta så högt. Kanske inte ens till trädtopparna, fast det beror ju på hur höga träden är.

 

Optimister vill gärna tuta i folk att alla kan bli bäst och att alla ska maxa sin potential för annars är man ingenting. Ingen är bra nog som de är utan måste ständigt förändras till det bättre. Bli smalare, snyggare, rikare, lyckligare. Men vad händer om det inte är så lätt att bli det då? Vad händer om man lyckas men inte kan se det eftersom man fastnat i tankemönstret att ingenting är bra nog?

 

Varför duger man inte som man är längre? Vad hände med trivselvikt? Hel och ren? Mat på bordet och tak över huvudet? Att vara nöjd med det man har, är det så fel det? Varför ska man vara störst, bäst och vackrast? Ingen gillar mallgrodor. Dessutom låter det som ett bra sätt att bli utbränd på om man jagar målsättningar som inte kan nås utan ständigt flyttar på sig. Perfektion är en illusion.

 

Optimism provocerar mig. Kanske därför att jag var optimist som barn men insåg till syvende och sist att förnekelse inte gör en lycklig. Det hjälper inte att låtsas att folk tycker om en. Det hjälper inte att låtsas att jag tycker om mig själv; att säga till sin spegelbild att ”jag är bäst” och klistra på ett låtsas leende för att se ut som att man är lycklig gör bara att man tillslut mår sämre eftersom man innerst inne vet att det inte är sant. Jag är inte bäst och kommer heller aldrig att bli det. Så varför ska jag låtsas att jag är det eller försöka inbilla mig att jag kan bli det? Vore det inte bättre om jag koncentrerade mig på att nyktert betrakta mina förutsättningar så som de egentligen ser ut, på riktigt och utan glorifierande överdrifter, acceptera dem som de är och vara nöjd med det jag har? Det kan alltid bli värre.

 

Självklart kan man också bli bättre, inom rimliga gränser och med stort besvär, men innan man accepterat sin utgångspunkt som tillräckligt bra kommer man aldrig känna sig nöjd med sig själv och sina bedrifter. Det kommer aldrig vara tillräckligt eftersom det är långt kvar till de där stjärnorna. Vad kostar det på vägen? Det är ju inte billigt precis, eller enkelt. Har du verkligen vad som krävs? Om inte kanske du ska sikta på något annat istället; kanske att stå stadigt med båda fötterna på jorden till att börja med. Vill du verkligen nå ända fram om du tänker efter, för vad vinner du egentligen? Och vad ska du göra sen?

 

Optimister vill inte gärna tänka så långt. De vill inte se de svåra och tunga bitarna- det gör dem rädda att tappa modet så att de ska sluta sikta högt, sluta drömma. Jag vet att det är läskigt att se sanningen i vitögat men om man tänker efter före och verkligen förbereder sig ordentligt, tar i lite extra, kanske man kan nå uppför nästa motlut åtminstone. Gott så, tycker jag. Personligen gillar jag motlut; det är då jag verkligen får anstränga mig för att få resultat. Men jag ger mig inte på lodräta glasväggar eftersom jag vet att det är dömt att misslyckas- om man inte är en fluga.

 

Pessimism har blivit en livlina. Besvikelse är en av de värsta känslor jag vet och för att undvika besvikelser ser jag till att inte ha så höga förväntningar eller ta något för givet. Ju högre förväntningar desto större besvikelser. Genom att förutsätta att det värsta kan hända är man väl förberedd om/när det väl händer och händer det inte utan allt visar sig gå bra, ja, då blir man ju bara glatt överraskad! Man förlorar ingenting på att vara pessimist eftersom man redan har förlorat och är okej med det, så om man mot förmodan vinner- ja, du fattar.

 

Optimister är för mig människor som låtsas att det regnar medan de drunknar- och sen blir förbannade och skyller på andra när de väl inser att vattnet är för djupt och de inte simmar så bra som de tror. När de blivit räddade skakar de av sig det hela som om pärsen var ett lätt duggregn. De är naiva och enerverande lättsinniga som tar onödiga risker med sig själva och andra. Pessimister är alltid förberedda med livboj och isdubbar- och jublar lika högt när isen höll den här gången också. Konsten att bli lycklig och förbli lycklig är att alltid påminna sig själv om hur illa det skulle kunna gå eller kommer att bli.

 

Memento Mori är en sådan pessimistisk livssyn- minns att du är dödlig (och sårbar i största allmänhet). Till skillnad från vad många tror blir man inte deprimerad av sådana tankar utan lyckligare eftersom man lär sig uppskatta det man har här och nu i ljuset av det som komma skall och man lär sig även av de misstag man gjort som kunde ha blivit katasrofala. Det krävs visserligen en viss träning.

 

Katastroftänkande är bara ett problem om man inte klarar av att se förbi problemen utan paralyseras av skräck. Optimister är rädda för katastroftänkande eftersom de är rädda för att det inte ska finnas någon lösning så att man fastnar i en hemsk situation. För pessimister däremot är problem till för att lösas och man förebygger med säkerhetsåtgärder och handlingsplaner- allt för att slippa står där när katastrofen är ett faktum och inte veta vad man ska göra åt det! Bättre att tänka efter före, att ta det jobbiga innan det hänt i verkligheten för då har man lättare att hantera det om det väl händer. Och bli glatt överraskad när det inte händer!

 

När jag ska göra något nytt som jag är lite rädd för peppar jag mig själv genom att tänka: vad är det värsta som kan hända? När jag hittat mitt värstingscenario funderar jag på varför situationen känns jobbig och hur jag ska göra för att den ska kännas mindre jobbig. Jag hittar strategier för att hantera situationen och skapa stabilitet igen. Framförallt går jag aldrig längre utanför min säkerhetszon än att jag snabbt kan retirera till den utan att orsaka stora besvikelser för mig själv och andra när jag inte kan leverera det jag lovat. Att känna sina begränsningar och vara ärlig med dem är ett bra sätt att hålla sig på den säkra sidan och man ska aldrig ge 100% om det inte är en krissituation. För ger man 100% en vanlig dag har man inga reserver när krisen kommer.