Torsdag nästa vecka är sista ansökningsdagen till högskolestudier för vårterminen 2016. Idag fick jag tummen ur. Varför är det alltid så svårt att göra saker på en gång? Varför behövs det alltid en tung startsträcka med en massa funderingar på om det verkligen är vad jag vill när jag faktiskt kan ändra mig när jag vill? Jag kan ju söka hur många utbildningar som helst och tacka nej till varenda en om jag inte känner för att plugga om/när jag väl blir antagen.
Det är mycket funderingar just nu om framtiden och vad jag vill. Ena stunden är jag tvärsäker på en sak- det finns ingenting jag vill mer än det- i nästa känns det bara dumt. Är det inte bra som jag har det? Att sikta högt kan leda till ett väldigt smärtsamt magplask. Samtidigt kommer jag alltid tillbaka till samma punkt- det räcker inte. Jag vill ha mer.
Som realist pessimist måste jag betrakta det med iskall logik. Ja, jag har det bra som jag har det på alla sätt och vis men det finns alltid utrymme till förbättringar. Jag är kompetent och bra på det jag gör, det är roligt för det mesta, det finns utmaningar och utvecklingsmöjligheter redan här men det är samtidigt lite för enkelt. Med det menar jag att det blir lite för slentrian och rutinmässigt. En vanlig dag på jobbet är lite för vanlig. Jag gör mycket utan att behöva tänka till och när något händer som gör att jag måste tänka lite extra är det enda jag har att gå på mina känslor och instinkter- det logiska och rationella går inte att nå eftersom jag inte har formell kompetens på området och kan därmed inte veta om jag verkligen gör rätt men jag gör det ändå eftersom det känns rätt just då. Det väcker mycket frustration och osäkerhet; jag famlar i blindo och det enda som kan rädda mig är mer kunskap och erfarenhet. Men för att få det har jag en lång väg att gå med risk för att misslyckas eller tvingas tänka och lära om, som kanske är det svåraste, eller så får jag bekräftat att det jag känner är rätt och riktigt.
Det finns mycket att vinna och egentligen ingenting att förlora. Ja, jag kan misslyckas eller tvingas revidera mina föreställningar om hur saker och ting fungerar eller ska vara och det kan bli en hård smäll för min stolthet att ta men- risken är liten att jag inte kan gå tillbaka till det jag gör nu och fortsätta göra det lika bra, eller bättre. Sannolikheten är mycket stor att jag kommer kunna göra "mer" alldeles oavsett om högre studier leder till bekräftelse eller omställningar.
Om jag inte gör någonting och bara stannar där jag är nu kommer det sannolikt leda till bitterhet för att jag aldrig ens vågade försöka komma lite längre och utveckla mina egna potential. Det är bra nog men det kan alltid bli bättre. Och varje gång jag ställs inför en situation som känns fel eller akut måste lösas kommer jag känna den där frustrationen över att inte vara säker på om jag vidtar rätt åtgärd. Utbildning är enda sättet att bli lite mer säker på att jag vet vad jag gör för att det finns logiska förklaringar också; inte bara en opålitlig magkänsla som är svår att motivera.
Ändå kan jag inte helt skaka av mig känslan av att sträcka mig efter något jag inte har rätt till. Vem är jag att vilja ha mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar