Sedan jag kom hem från Köpenhamn är det två saker jag funderar extra mycket på. Två saker där jag blev lite provocerad av barnmorskans inställning samtidigt som jag absolut förstår vad hon menar. Jag hamnar hela tiden i en "å ena sidan, men å andra sidan" loop. Det är ett dilemma.
För det första är jag inte vaccinerad mot röda hund, vilket hon såklart rekommenderade för "barnets bästa".
För det andra ville jag egentligen ha en asiatisk donator men kliniken erbjuder bara skandinaviska donatorer "för det ligger inte i barnets intresse att se annorlunda ut än sin förälder". Så med andra ord också det för barnets bästa.
Jag kan delvis hålla med om att det såklart inte ligger i barnets intresse vilket utseende det får, men barnet har inte heller något att säga till om ifall det vill bli till överhuvudtaget. Eftersom jag själv är mörk, men såklart inte lika mörk som om jag härstammade från Asien, tror jag att barnet ändå skulle bli ganska likt mig och idag finns många barn med just det arvet så hen skulle inte bli ensam. Barnmorskan försäkrade mig om att hon inte hade några problem med "blandade" men rekommenderade ändå skandinaviskt påbrå för att barnet blir "tillräckligt" unikt ändå...barnet kommer alltså få tillräckligt med unika egenskaper för att utsättas för mobbning, som jag förstår andemeningen av vad hon sa, men jag kan ändå inte bli kvitt känslan av att det är smygrasism som egentligen ligger till grund för resonemanget.
Visst är det så att personer med utomskandinaviskt utseende blir utsatta för rasism, that's a fact. Men rasismen försvinner inte för att alla ser likadana ut lika lite som mobbning försvinner för att man låter mobbarna bestämma vad man ska ha för tröja; det gör det bara värre. Men jag är nog också rasist: jag tycker att skandinaver är så jäkla urvattnade och tråkiga att vi behöver lite färskt och intressant blod från världsdelar som Afrika och Asien eller rent av från fickor av ursprungsbefolkningar. Det vore nåt! Jag gillar mörka drag och önskar att jag själv var lite mörkare och det man önskar att man själv hade vill man ju ge sina barn, eller hur?
Nu blir det inte så, och det är helt enkelt en kostnadsfråga; skandinavisk donatorsperma kan man köpa från kliniken vilket blir billigare; annars får man beställa själv. Somliga tycker säkert att det är lika bra, och det finns ju väldigt mörka skandinaver också. Jag får åtminstone bestämma hår- och ögonfärg på donatorn även om det inte är några garantier för mörka drag då vi båda kommer vara utblandade...Det här är ju lite som att designa ett barn och avla efter särskilda egenskaper; ganska spännande men är det verkligen etiskt försvarbart?
När det gäller vaccination mot röda hund har jag fått lite olika bud från läkare. En läkare i Uppsala tyckte inte det var något problem att vara ovaccinerad eftersom vi har så få utbrott i Sverige idag (tack vare massvaccinationerna) vilket gör risken extremt liten att bli smittad precis under en graviditet. En annan läkare i Enköping blev nästan aggressiv och trodde att svenska staten inte skulle ha hjälpt till med en insemination om man inte var vaccinerad. Så jag var ju förstås tvungen att fråga vad barnmorskan på kliniken i Köpenhamn tyckte. Hon påstod att hon inte skulle ha sagt något om det om jag inte hade nämnt det själv, men eftersom jag frågade gav hon mig en lång utläggning som egentligen inte sa mer än att hon som barnrättsambassadör starkt rekommenderade vaccinering för att undvika onödigt lidande för det funktionsnedsatta barn som kan bli resultatet av att smittas med röda hund under en graviditet även om jag anser mig fullt kapabel att ta hand om ett sådant barn.
För det första är jag inte vaccinerad mot röda hund, vilket hon såklart rekommenderade för "barnets bästa".
För det andra ville jag egentligen ha en asiatisk donator men kliniken erbjuder bara skandinaviska donatorer "för det ligger inte i barnets intresse att se annorlunda ut än sin förälder". Så med andra ord också det för barnets bästa.
Jag kan delvis hålla med om att det såklart inte ligger i barnets intresse vilket utseende det får, men barnet har inte heller något att säga till om ifall det vill bli till överhuvudtaget. Eftersom jag själv är mörk, men såklart inte lika mörk som om jag härstammade från Asien, tror jag att barnet ändå skulle bli ganska likt mig och idag finns många barn med just det arvet så hen skulle inte bli ensam. Barnmorskan försäkrade mig om att hon inte hade några problem med "blandade" men rekommenderade ändå skandinaviskt påbrå för att barnet blir "tillräckligt" unikt ändå...barnet kommer alltså få tillräckligt med unika egenskaper för att utsättas för mobbning, som jag förstår andemeningen av vad hon sa, men jag kan ändå inte bli kvitt känslan av att det är smygrasism som egentligen ligger till grund för resonemanget.
Visst är det så att personer med utomskandinaviskt utseende blir utsatta för rasism, that's a fact. Men rasismen försvinner inte för att alla ser likadana ut lika lite som mobbning försvinner för att man låter mobbarna bestämma vad man ska ha för tröja; det gör det bara värre. Men jag är nog också rasist: jag tycker att skandinaver är så jäkla urvattnade och tråkiga att vi behöver lite färskt och intressant blod från världsdelar som Afrika och Asien eller rent av från fickor av ursprungsbefolkningar. Det vore nåt! Jag gillar mörka drag och önskar att jag själv var lite mörkare och det man önskar att man själv hade vill man ju ge sina barn, eller hur?
Nu blir det inte så, och det är helt enkelt en kostnadsfråga; skandinavisk donatorsperma kan man köpa från kliniken vilket blir billigare; annars får man beställa själv. Somliga tycker säkert att det är lika bra, och det finns ju väldigt mörka skandinaver också. Jag får åtminstone bestämma hår- och ögonfärg på donatorn även om det inte är några garantier för mörka drag då vi båda kommer vara utblandade...Det här är ju lite som att designa ett barn och avla efter särskilda egenskaper; ganska spännande men är det verkligen etiskt försvarbart?
När det gäller vaccination mot röda hund har jag fått lite olika bud från läkare. En läkare i Uppsala tyckte inte det var något problem att vara ovaccinerad eftersom vi har så få utbrott i Sverige idag (tack vare massvaccinationerna) vilket gör risken extremt liten att bli smittad precis under en graviditet. En annan läkare i Enköping blev nästan aggressiv och trodde att svenska staten inte skulle ha hjälpt till med en insemination om man inte var vaccinerad. Så jag var ju förstås tvungen att fråga vad barnmorskan på kliniken i Köpenhamn tyckte. Hon påstod att hon inte skulle ha sagt något om det om jag inte hade nämnt det själv, men eftersom jag frågade gav hon mig en lång utläggning som egentligen inte sa mer än att hon som barnrättsambassadör starkt rekommenderade vaccinering för att undvika onödigt lidande för det funktionsnedsatta barn som kan bli resultatet av att smittas med röda hund under en graviditet även om jag anser mig fullt kapabel att ta hand om ett sådant barn.
Just då kunde jag inte formulera min egen inställning (och hon frågade inte heller). Det har egentligen inte så mycket att göra med om jag kan ta hand om ett funktionsvarierat barn eller inte, även om jag tror att mina förutsättningar för det är bättre än de flestas eftersom jag jobbar med det. Men. Jag ifrågasätter skarpt antagandet att rubella syndrom (som orsakas av röda hund) och andra funktionsnedsättningar/variationer automatiskt innebär ett så stort lidande att man ska göra allt för att de inte ska få födas.
Visst finns det ohyggliga lidanden som man kan drabbas av utan att kunna göra något åt dem men då kanske eutanasi (dödshjälp/barmhärtighetsmord) är ett bättre alternativ? Ingen kan bestämma åt någon annan vad som är ett alltför stort lidande för att man ska kunna leva ett bra liv, om inte den drabbade helt uppenbart utsätts för enorm fysisk eller själslig smärta varenda minut av sin existens. Det vet vi inte innan någon blivit född. Att abortera foster med Downs är väldigt vanligt i Danmark och blir allt vanligare i Sverige med. Nyligen läste jag en otäck insändare i Aftonbladet (som jag inte hittade på webben) av en läkare som jobbade med utvecklingsstörda och tyckte det var helt okej och faktiskt önskvärt att ta bort dessa foster för deras egen skull eftersom deras liv blir kantat av lidande och misär.
Resonemanget ger mig kalla kårar och jag blir oerhört provocerad eftersom jag vet att människor med Downs många gånger är fullt medvetna om dessa tankegångar. Precis som jag är medveten om att det finns de som tycker att hbtq-personer inte borde få finnas heller. Eller personer med NPF-diagnoser, eller med mörk hy etc. Det gränsar till hets mot folkgrupp i min värld. Somliga kan man alltså abortera för att få slippa, men oss andra då? Oss kan man ju alltid skjuta och slå ihjäl senare. Risken med att inte bara tillåta fri abort av oönskade barn oavsett anledning, utan också ha en rekommenderande och därmed uppmuntrande attityd för att abortera oönskade funktionsvariationer och vaccinera för att inte få blinda och döva barn är att man skapar en fördömande inställning också mot de som trots allt föds med dessa förutsättningar. Attityder i vanliga samtal leder snart nog till handlingar, och kan ta extrema uttryck. När kommer det första bombhotet mot ett LSS-gruppboende? Redan nu bränns flyktingboenden. När lanseras vaccinet mot homosexualitet? Det finns de som vill bota/förhindra att någon föds med autism. Det är något extremt obehagligt med den här "barnets bästa" retoriken eftersom man förutsätter att det kommer bli ett livslångt lidande för barnet, trots att det inte behöver bli det. När man pratar på det viset tar man ifrån barnen rätten till sina egna liv och man har uppenbarligen inte frågat de vuxna barnen- men hur ska man kunna göra det när de är utvecklingsstörda? De vet ju inte sitt eget bästa! Så det bästa vore om de inte fanns?
Visst finns det ohyggliga lidanden som man kan drabbas av utan att kunna göra något åt dem men då kanske eutanasi (dödshjälp/barmhärtighetsmord) är ett bättre alternativ? Ingen kan bestämma åt någon annan vad som är ett alltför stort lidande för att man ska kunna leva ett bra liv, om inte den drabbade helt uppenbart utsätts för enorm fysisk eller själslig smärta varenda minut av sin existens. Det vet vi inte innan någon blivit född. Att abortera foster med Downs är väldigt vanligt i Danmark och blir allt vanligare i Sverige med. Nyligen läste jag en otäck insändare i Aftonbladet (som jag inte hittade på webben) av en läkare som jobbade med utvecklingsstörda och tyckte det var helt okej och faktiskt önskvärt att ta bort dessa foster för deras egen skull eftersom deras liv blir kantat av lidande och misär.
Resonemanget ger mig kalla kårar och jag blir oerhört provocerad eftersom jag vet att människor med Downs många gånger är fullt medvetna om dessa tankegångar. Precis som jag är medveten om att det finns de som tycker att hbtq-personer inte borde få finnas heller. Eller personer med NPF-diagnoser, eller med mörk hy etc. Det gränsar till hets mot folkgrupp i min värld. Somliga kan man alltså abortera för att få slippa, men oss andra då? Oss kan man ju alltid skjuta och slå ihjäl senare. Risken med att inte bara tillåta fri abort av oönskade barn oavsett anledning, utan också ha en rekommenderande och därmed uppmuntrande attityd för att abortera oönskade funktionsvariationer och vaccinera för att inte få blinda och döva barn är att man skapar en fördömande inställning också mot de som trots allt föds med dessa förutsättningar. Attityder i vanliga samtal leder snart nog till handlingar, och kan ta extrema uttryck. När kommer det första bombhotet mot ett LSS-gruppboende? Redan nu bränns flyktingboenden. När lanseras vaccinet mot homosexualitet? Det finns de som vill bota/förhindra att någon föds med autism. Det är något extremt obehagligt med den här "barnets bästa" retoriken eftersom man förutsätter att det kommer bli ett livslångt lidande för barnet, trots att det inte behöver bli det. När man pratar på det viset tar man ifrån barnen rätten till sina egna liv och man har uppenbarligen inte frågat de vuxna barnen- men hur ska man kunna göra det när de är utvecklingsstörda? De vet ju inte sitt eget bästa! Så det bästa vore om de inte fanns?
Det tycker inte jag. Majoriteten av de jag träffat med funktionsvariationer som Downs och medfödd dövblindhet upplever jag som lyckliga och levnadsglada individer. Det finns undantag med personer som är deprimerade. Kanske beror det på deras förutsättningar i livet eller kanske är det på grund av omgivningens bemötande av dem och deras förutsättningar. Jag vet inget som är så skadligt och orsakar så mycket onödigt lidande som att tycka synd om och dalta med den som är sjuk, skadad eller har medfödda förutsättningar som avviker från normen. Det skapar bara mindervärdeskomplex och andra negativa känslor och beteenden. Man kan vara snäll och medkännande utan att dalta och tycka synd om. Förutsättningarna är som de är. Man är fortfarande en hel människa även om man har en funktionsnedsättning enligt funktionsnormerna och bör behandlas som en sådan. Med respekt.
För mig är funktionsnedsättningar, sjukdomar och olyckor samt annorlundaskap i allmänhet de bästa gåvor vi kan få av naturen, gud eller ödet beroende på vad man nu tror på. Grymma gåvor ibland men det lär oss också att se vad livet egentligen borde gå ut på; att ta tillvara på nuet, se det vackra i det förgängliga, att glädjas åt det lilla och framförallt att se möjligheter och att ta hand om varandra. Som jag ser det uppstår det största lidandet när vi fokuserar på det någon inte klarar av, när vi ser en människa som är eller får göra saker på ett annorlunda sätt och med förakt eller missriktad medömkan säger: Du borde inte ha blivit född sådär, eller född alls. Detta borde inte ha hänt; du borde vara något annat, något "bättre", och det är synd om dig för att du inte är som du borde vara!
I själva verket är vi alla precis som vi borde vara med alla våra olikheter och skavanker, stora som små, bra som dåliga. Det är vad vi måste lära oss att acceptera och ta det goda med det onda och tvärt om. Varför det då? Därför att vi då får öva oss på att se hela spektrat och inte bara det som är önskvärt och tillrättalagt. Livet är inte perfekt och ska heller inte vara det. Man kan tycka att det blir enklare om alla är lika men enklare fördummar också; vi stagnerar och blir oflexibla, kallhamrade och blinda så att vi inte klarar av att tänka nytt, göra nytt och se möjligheter utanför vår inrutade lilla värld. Det är ju därför det är så svårt ibland att vara t.ex. transperson eftersom omgivningen, eller en själv, inte klarar av att acceptera när det inte alltid blir perfekt tillrättalagt, svart eller vitt. Vi är varken män eller kvinnor, friska eller sjuka, normala eller onormala, gamla eller unga. Vi är allt på en gång.
För mig är funktionsnedsättningar, sjukdomar och olyckor samt annorlundaskap i allmänhet de bästa gåvor vi kan få av naturen, gud eller ödet beroende på vad man nu tror på. Grymma gåvor ibland men det lär oss också att se vad livet egentligen borde gå ut på; att ta tillvara på nuet, se det vackra i det förgängliga, att glädjas åt det lilla och framförallt att se möjligheter och att ta hand om varandra. Som jag ser det uppstår det största lidandet när vi fokuserar på det någon inte klarar av, när vi ser en människa som är eller får göra saker på ett annorlunda sätt och med förakt eller missriktad medömkan säger: Du borde inte ha blivit född sådär, eller född alls. Detta borde inte ha hänt; du borde vara något annat, något "bättre", och det är synd om dig för att du inte är som du borde vara!
I själva verket är vi alla precis som vi borde vara med alla våra olikheter och skavanker, stora som små, bra som dåliga. Det är vad vi måste lära oss att acceptera och ta det goda med det onda och tvärt om. Varför det då? Därför att vi då får öva oss på att se hela spektrat och inte bara det som är önskvärt och tillrättalagt. Livet är inte perfekt och ska heller inte vara det. Man kan tycka att det blir enklare om alla är lika men enklare fördummar också; vi stagnerar och blir oflexibla, kallhamrade och blinda så att vi inte klarar av att tänka nytt, göra nytt och se möjligheter utanför vår inrutade lilla värld. Det är ju därför det är så svårt ibland att vara t.ex. transperson eftersom omgivningen, eller en själv, inte klarar av att acceptera när det inte alltid blir perfekt tillrättalagt, svart eller vitt. Vi är varken män eller kvinnor, friska eller sjuka, normala eller onormala, gamla eller unga. Vi är allt på en gång.
Så. Vaccin eller inte vaccin? Ambivalens och inkonsekvens är mina förnamn just nu. Jag äter folsyra som påstås minska risken att få barn med ryggmärgsbråck men vaccin vill jag inte ha? Hur går det ihop? Å andra sidan är jag mer bekymrad över vacciners eventuella bi- och skadeverkningar än kosttillskottens som jag istället tror är ganska verkningslösa...men vad spelar det för roll om jag nu inte bryr mig om risken att få ett funktionsvarierat barn? Fast det gör jag ju. Jag vill inte skapa skador på ett foster, såklart. Det skulle aldrig falla mig in att dricka alkohol eller röka under en graviditet och på så sätt aktivt utsätta fostret för risker. Att inte vara vaccinerad och inte ha tillräckligt med folat i kroppen är kanske ett passivt sätt att utsätta fostret för risker? Är det lika illa?
Det här är svårt. Röda hund är en lindrig barnsjukdom med (oftast) permanent immunitet så om man låter ungarna få sjukdomen behöver de inte vaccineras; förutom de med livmoder som inte lyckats bli smittade innan fertil ålder. Då låter det plötsligt helt rimligt att vaccinera sig även för mig. En vaccination mot röda hund är som en kondom mot graviditet och jag ser egentligen inga problem med det så länge det är frivilligt (förutom att jag inte litar på att vacciner är helt riskfria men det beror kanske mest min egen paranoia). Det är när det där "barnets bästa" argumentet kommer in i bilden som jag blir obstinat och vill tvärvägra av ren tjurskallighet. Jag känner ingen med rubella syndrom men jag känner någon som är dövblindfödd (vilket är en vanlig konsekvens av rubella) och min upplevelse är att hen trivs väldigt bra med livet, mycket bättre faktiskt än många seende och hörande som jag känner, inklusive mig själv och tror inte hen lider speciellt mycket. De som lider mest är kanske anhöriga som önskade sig något annat och staten som måste betala. Men jag vet inte. Jag kan övertyga mig själv om båda sakerna beroende på vilket argument jag fokuserar på. Det är väl kanske nackdelen med att inte vara så svart eller vit; man vet inte riktigt hur man ska tänka. Jag behöver mer att gå på.
Det här är svårt. Röda hund är en lindrig barnsjukdom med (oftast) permanent immunitet så om man låter ungarna få sjukdomen behöver de inte vaccineras; förutom de med livmoder som inte lyckats bli smittade innan fertil ålder. Då låter det plötsligt helt rimligt att vaccinera sig även för mig. En vaccination mot röda hund är som en kondom mot graviditet och jag ser egentligen inga problem med det så länge det är frivilligt (förutom att jag inte litar på att vacciner är helt riskfria men det beror kanske mest min egen paranoia). Det är när det där "barnets bästa" argumentet kommer in i bilden som jag blir obstinat och vill tvärvägra av ren tjurskallighet. Jag känner ingen med rubella syndrom men jag känner någon som är dövblindfödd (vilket är en vanlig konsekvens av rubella) och min upplevelse är att hen trivs väldigt bra med livet, mycket bättre faktiskt än många seende och hörande som jag känner, inklusive mig själv och tror inte hen lider speciellt mycket. De som lider mest är kanske anhöriga som önskade sig något annat och staten som måste betala. Men jag vet inte. Jag kan övertyga mig själv om båda sakerna beroende på vilket argument jag fokuserar på. Det är väl kanske nackdelen med att inte vara så svart eller vit; man vet inte riktigt hur man ska tänka. Jag behöver mer att gå på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar