Trött men glad ändå

Har jobbat fem dagar i rad, vilket är typ två dagar för mycket, och det känns i hôvve. Kan liksom inte tänka i hela meningar eller hur man ska säga. Intrycken från veckan susar runt i brottsstycken och spiraler. Bara att lalla på här hemma och inte orka ta sig för så mycket som kräver exekutiva funktioner medan hjärnan sorterar. Sims underlättar. The monkey brain stays occupied with silly little tasks and instant satisfaction while the sub-conscious parts of the brain does all the hard work. Det ger lite energi en stund också, lite som koffein, och gör det svårt att sova istället.

Undrar om det är för att jag är trött i skallen som gör att jag inte känner så mycket över att ha blivit antagen till beteendevetenskapligt program på Mittuniversitetet. Det är kul, fantastiskt kul, men det är bara ett logiskt konstaterande; jag känner mig inte glad. Visserligen är det sällsynt att jag hoppar jämfota av lycka men ändå- det här är ett antiklimax. Den väntan och nervositeten jag fått stå ut med borde väl utmynna i ett litet glädjeskutt åtminstone? Nä. Så fort resultatet är givet och mungiporna glider upp ska de strykas ner för här ska planeras flytt och stundande ekonomisk kris! Och tänk om jag inte klarar det?!

Och genast känns det mycket bättre igen. Smilet kommer tillbaka för det är ju så typiskt mig. Jag får det bästa beskedet och jag börjar genast fundera på det värsta som kan hända. Missförstå mig rätt; det här är positivt för mig. Visserligen kan det låta som att jag fiskar uppmuntran om jag säger att jag kanske inte kommer klara det. Inte helt min avsikt även om uppmuntran kan vara trevligt det med. Vad jag gör är att peppa mig själv på ett lite bakvänt sätt.

Om man förbereder sig på det värsta blir man sällan tagen på sängen när något går åt skogen. Det värsta har ju redan hänt! Om det redan hänt har jag också redan löst problemet. Så...big deal om det händer. Katastroftänkande är bara farligt om man inte kan ta sig förbi rädslorna för att lösa problemen, men kan man det är katastroftänkande inget annat än förutseende och helt enkelt sunt förnuft! Det är en tillgång. Optimism däremot är jag väldigt skeptisk till eftersom jag ser en risk med att man blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut och då kan råka utsätta sig själv och andra för enorma besvikelser när det visar sig att det inte är så lätt som man trodde (fast de riktigt utpräglade optimisterna verkar ju inte riktigt registrera besvikelserna utan lufsar ivrigt på som om ingenting hänt/händer, "ignorance is bliss" I suppose).

Så med andra ord: mina tidigare erfarenheter av universitetsstudier säger mig att jag nog klarar det (speciellt när jag mår bra psykiskt vilket jag inte gjorde sist det begav sig) men med mycket kamp. Möjligen kommer jag behöva hjälp. Kanske kommer det inte hjälpa med hjälp. Någon skrev om linjen jag ska gå att klarar man den klarar man allt men det beror ju faktiskt på vad man har för förutsättningar så vi får väl se hur det går. Att vara medveten om att det kan bli tufft, tufft nog för ett misslyckande, betyder bara att jag är realistisk och förbereder mig mentalt. Men jag kanske ska uttrycka mig annorlunda så att det inte låter som att jag underskattar mig själv. Istället för "jag kanske inte klarar mig" kan man säga "det blir nog tufft". Men det är å andra sidan inte lika peppande för mig, med eller utan andras uppmuntran. "Jag kanske inte klarar mig" innebär att jag måste motbevisa mig själv och det finns inget som är så motiverande som att överbevisa något!

Summa summarum: att jag inte känner mig så entusiastisk just nu över studierna som jag längtat så mycket efter beror på att jag är så trött efter en arbetsvecka att glädje är lite för ansträngande medan lätta bekymmersrynkor över hushållssysslor, flytt och ekonomi kan prokrastineras med Sims samtidigt som hjärnan processar intryck. Vilket i sig ger en egen sorts tillfredsställelse...