...är bara början på en ny. Fast jag vet inte om sju år får räknas som en era, eller ens en epok, även om det kanske inte är så viktigt just hur många år det rör sig om utan hur viktiga de åren var... Men vem bryr sig? Det låter bra ;)
7 år. Det är så länge jag bott i Enköping, på tre olika ställen. Flyttade till stugan i Boglösa sommaren 2009 och bodde där i tre år. Den var fint belägen ute på landet med gångavstånd till lite svensk historia i form av hällristningar. Men om det regnade riktigt hårt började det droppa vatten från taklampan...Så jag flyttade in hos en kompis/kollega/chef och bodde hos henne i c:a två år. Där drev det in snö genom en glipa ovanför ytterdörren och duvorna la ägg på balkongen som jag aborterade. Och för att de inte skulle komma tillbaka hängde jag upp blanka och fina konservburkslock på ett snöre...Sedan flyttade jag ut till Bredsand och bodde i ett ombyggt garage med små fyrkantiga gluggar till fönster som man bara såg lite himmel och trädtoppar i om man inte stod på tå och la näsan på fönsterkarmen. Det var riktigt fint. Ingen insyn, rymligt och hyfsat lantligt även om "suburbia" växte sig allt större runtikring. Nästan två år där.
Det har varit sju väldigt fina år även om de två första var lite skakiga både psykiskt och ekonomiskt. Ibland (eller ganska ofta) hänger ju det ihop eftersom ekonomiska problem är ytterligare en sak att må dåligt över men 2009 hade jag hoppat av mina studier på Uppsala universitet, de som jag egentligen bara sökt för att ha något att göra under tiden som jag gick i könsidentitetsutredning. Om jag mått bättre hade det kanske funkat men jag har aldrig haft så mycket ångest som jag hade då, och aldrig varit ute och joggat så mycket som jag gjorde då för att lindra ångesten (har alltid tyckt att det varit något osunt med löpning... ;P ) och den lättade markant efter att jag hoppat av. Men det har ju tagit flera år innan jag började känna mig helt frisk i skallen (vilket inte berodde på plugget eller enbart på att jag är trans), i slutet på 2013 närmare bestämt. Då hade jag gått på testosteron i tre och halvt år och jobbat i två och ett halvt. Jag tror att det mestadels var jobbet som var den egentliga vändningen i rätt riktning med chefer och kollegor som ser människor som de är utan fördömanden eller daltande om man nu råkar vara lite annorlunda, trans eller inte.
Det är ett enormt lyft för självförtroendet och läkeprocessen att befinna sig i rätt psykosociala miljö. Mobbning och utanförskap tar många år att hämta sig från men det går och det har jag både läkarkåren och mina kollegor att tacka för. Om bara en kollega varit som flera av mina grundskolekamrater så hade jag nog inte suttit här idag, trots medicinering och korrigering.
Och nu befinner jag mig i Kvissleby, c:a en mil söder om Sundsvall i en uråldrig lägenhet som luktar lite mormor (inrökt) och har charmiga glasbyttor för mjöl och socker m.m. som man hade förr i tiden. Jag känner ingen här och ska börja plugga på universitetsnivå igen...ja, det är inte utan att man blir lite nervös! Det är som att flytta hemifrån för första gången på nytt! Allt det trygga och välkända är kvar i Enköping; jobbet som jag kan utan och innan, vänner och kollegor som stöttat (och stöttar) och jag lärt mig att lita på så mycket som jag nu kan lita på folk...med ett stört anknytningsmönster och social fumlighet känns det dumt att bryta upp när det går så bra men kanske är det också en del i problemet. Det har jag ju gjort förr att jag dragit mig undan när det gått "för" bra socialt och hängt kvar lite för länge när det gått mindre bra- men den här gången tror jag det är av rätt orsaker jag går vidare. Visst finns det risker med den nya okända sociala miljön här uppe men det är å andra sidan kanske dags att ge sig ut i verkligheten; den som så många andra transpersoner lever i men som jag varit lyckligt skyddad från i min psykosociala arbetsmiljö. Om jag stannar kommer jag dock bli bitter för att jag inte har de kunskaper och erfarenheter eller utrymme jag behöver för att kunna göra det jag vill professionellt alldeles oavsett hur mycket jag tycker om alla jag jobbar med.
Det börjar bra i alla fall; Mittuniversitetet hade inga som helst problem med att ändra mitt namn i sina register så att jag får rätt student ID från början trots att antagning.se inte klarar av att ändra namnuppgifter ens med inskickat personbevis (och jag orkade inte bråka mer). Som tur är räckte det med ett artigt mejl till skolans Helpdesk. Tummen upp för det!
Nu ska jag nog fortsätta packa upp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar