So far so good- första universitetsveckan avklarad! Jag har pendlat mellan "oj, vad intressant; det här blir nog bra" till "HUR I HELVETE SKA MAN KUNNA SKRIVA NÅGOT INTELLIGENT MED BARA 500 ORD?!" till "kolla det funka" till "HERREGUD JAG ÄR JU HELT FEL UTE!!!" till "det kanske funkar ändå?" o.s.v. vilket jag misstänker kommer vara återkommande känslolägen...är det kanske så det ska vara? Önskar bara att hela jag kunde sluta skrika så fort det verkar köra ihop sig lite...hatar ju toppar och dalar; ge mig ett liknöjt streck så blir det bra.
Till något annat:
I våras (1:a april) fick ensamstående (med uterus och äggstockar) laglig rätt till insemination, även om landstingen inte fått några extra resurser till att tillmötesgå intressenterna vilket innebär att somliga landsting kommer säga nej p.g.a. resursbrist. Uppsala har däremot sagt ja, och jag anmälde intresse samma dag till Reproduktionscentrum på Ackis i Uppsala. De har inte börjat inseminera ensamstående än eftersom rutinerna kring kriterier och köer inte är riktigt klara men de gör ändå utredningar och de som blir godkända ställs i kö tillsvidare.
Tänkte att jag skulle berätta lite hur det går till för den som är intresserad.
Först anmäler man ju sitt intresse då till landstinget där man bor om de tar emot, exempelvis Reproduktionscentrum i Uppsala, eller till en privat klinik i Sverige eller annorstädes. Så småningom får man en kallelse till en läkare och en kurator som man går till var för sig (i Uppsala då) och ska fylla i ett papper med personliga uppgifter om menscykel, graviditetshistoria, barnönskan o.s.v. Detta papper rubriceras med typ "Intresseanmälan om insemination för ensamstående kvinna". Att jag nämner det är för att jag reagerade på ordet "kvinna" som jag tycker är ganska onödigt att lägga till. Det är inte självklart att personer med uterus och äggstockar identifierar sig som kvinnor, och de som saknar dessa organ har inte så stor nytta av att bli inseminerade vare sig de är kvinnor eller män, trans eller cis. Detta upprepas dock; hos kuratorn fick jag skriva namn och personnummer på ytterligare ett papper och då efterfrågades "kvinnans namn". Ja, jag vet, det är ju så det traditionellt sett ut men nu när inte bara lesbiska par får inseminera utan också transmän får behålla sina fortplantningsorgan kan det ju höra till god ton att kanske använda ett lite mer neutralt språkbruk. "Insemination för ensamstående" räcker väl? Eller "ensamstående insemination", eller om man nu måste ha ett epitet varför inte "...ensamstående förälder"? Men jag orkade inte dra upp det till diskussion.
Hos kuratorn pratar man om sin familjesituation, arbete/studier och planer för framtiden som förälder. Den här kuratorn var betydligt mildare än den jag träffade i Danmark när det gällde privata transrelaterade frågor och hur jag skulle hantera föräldraskapet som transperson. Det var liksom mer generella frågor.
Hos läkaren pratar man om ärftliga sjukdomar och går igenom provsvaren från blodproverna man tagit typ en vecka innan och genomgår en gynekologisk undersökning (stod inte på kallelsen). Han varnade också för att om man blir godkänd kommer de göra en grundlig undersökning av äggledarna som kan göra ont men det är för att se till att det inte finns några hinder som exempelvis polyper. Blodproverna består av bl.a. test för HIV, syfilis och det ena med det tredje samt rubella immunitet (rödahund). Eftersom jag fortfarande inte är vaccinerad rekommenderade läkaren det, men nej, inte heller i Uppsala är det ett krav.
Eftersom jag nu är transman, oavsett hur det kan se ut för någon annan, och har gått fem år på testosteron tittade vi även på hur mina hormonnivåer ligger nu. Jag tog sista sprutan för nästan exakt ett år sedan; alltså 1 september 2015 och i maj låg jag fortfarande på 6 enheter, nu ligger jag på 0,75 som är helt normalt för någon som vill bli gravid och har alla övriga förutsättningar för det.
Min kropp är redo. Är jag? För att bli förälder? Absolut, men just precis nu? Mja. I juni/juli hade jag inte tvekat men då hade jag inte heller precis flyttat eller precis börjat plugga- det händer alldeles tillräckligt mycket nytt just nu. Jag har dessutom tänkt börja träna Krav Maga för att inte bli helt isolerad under självstudierna och det tror jag inte är så lämpligt som gravid...så just nu bromsar jag lite lätt. Dessutom bor jag i ett helt annat landsting nu som kan komplicera det hela i fall jag väljer den vägen. En annan sak som jag inte hade räknat med är att det lilla som finns kvar av bröstkörtlarna efter korrektionen kommer att svälla och producera mjölk vilket troligtvis leder till en ny operation. Det första resultatet blev ju bra men det säger inget om en andra- eller hur jävla ont det kommer göra under och efter en graviditet! Tycker det gör tillräckligt ont av menscykeln...så frågan är om man borde göra en förebyggande operation? Jag tvivlar starkt på att jag kommer producera så mycket mjölk att det är användbart ändå.
Men det är lugnt; jag har gott om tid att fundera. Eftersom jag mår så bra utan testosteronet är det ingen brådska med det heller och än är jag ung! Fast jag har hört att det kan gå fortare än man tror med den saken :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar