Bekräftelse

Ibland känns det bara så himla bra. Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att låta självgod men det kanske är okej att vara det ibland, när man faktiskt haft rätt hela tiden. Det är så jävla skönt!

Så skönt att jag är nära till gråten för det innebär också att jag kan släppa en del av den där molande oron jag alltid känner för att det ska gå åt skogen om jag inte står på mig och står fast i mina övertygelser. Samtidigt, när jag gör det, är jag alltid rädd för att ha fel. Tänk om de andra har rätt och jag bara står här och är tjurskallig? Det har ju hänt förr, liksom, det är ju inte som att jag alltid haft rätt när jag kört ner hälarna och vägrat flytta på mig...

Så idag gick jag på ett jobbmöte med den där oron i kroppen och undrade om det var idag jag skulle få veta att jag hela tiden tolkat den utbildning och de instruktioner jag fått helt fel och alltså jobbat på helt fel sätt de senaste två åren eftersom det är vad somliga sagt till mig. Somliga som inte fått samma utbildning men har makt att påverka hela arbetslag med sina tankar och åsikter. Den motvinden är inte lätt att jobba i men jag är envis som synden och gör det jag tror är rätt tills motsatsen bevisas. Så även om jag är orolig för att ha fel finns alltid den där benhårda sidan av mig som vägrar ge sig i alla fall. Blås så mycket du vill för jag är ett berg! Skitjobbigt när man har fel men en styrka när man har rätt.

Fördelen med att vara pessimist är att man oftast bara kan bli glatt överraskad.

Jag började nästan gråta under mötet. Jag gör det nästan nu också. Det är så lättnad känns. Efter två år kan jag äntligen andas ut och på riktigt känna att det blir nog bra det här. Jag kan släppa taget utan att få dåligt samvete för att jag kanske "ger upp" och slutar vakta på det som är viktigt. Slutar bry mig för att jag kämpat så länge att jag helt enkelt inte orkar mer. Då kommer den; bekräftelsen på att jag hela tiden haft rätt i min förståelse av uppgiften, att jag gjort mitt jobb rätt och haft anledning att sätta mig till motvärn när andra vindar blåser.

Jag skulle kunna säga "haha, jag hade rätt!" men det är inte vad jag känner. Jag trodde jag skulle göra det för det är jag definitivt inte för god för men istället för uppblåsthet känner jag hur jag äntligen kan släppa ut lite luft. Det är all oro och irritation jag burit på utan att jag knappt märkt det själv, hur jag stilla undrat hur det ska gå och vresigt intalat mig att man överlever det mesta även om det går åt pipsvängen.

Men egentligen är det inte så illa som det kanske låter. Det jag pratar om nu, som jag inte kan gå in på detaljer om, handlar om pedagogik och förhållningssätt. Saker som rör upp mycket känslor men i det stora hela är stormar i vattenglas (eller???). Det är inte fråga om missförhållanden även om somliga av oss kan känna det så. Hur man blir bemött är viktigt på ett långsiktigt psykosocialt och etiskt plan, det är något så svårdefinierbart som livskvalité, medan man samtidigt måste ta sig genom och "överleva" dag för dag. Frågan är vad som är en god och vad som är en skälig levnadsstandard. Vad som är vårt uppdrag i arbetet med andra människor och vad vi har utrymme för, rent ekonomiskt, både på enskilda enheter och i samhället idag. På vissa platser ser det riktigt illa ut, och äldreomsorgen är värst drabbad, men jag har aldrig jobbat på en sådan plats. Den lilla kamp jag, med flera, utkämpat är ingenting i jämförelse, utan på riktigt en stormby i ett vattenglas som flyter runt på ett orkanpiskat hav. Och ändå...

Äntligen kan jag andas ut eftersom det känns som att vindarna vänder igen. Det kanske är för tidigt men jag känner hopp. Och hopp får en att gråta av lycka även innan slaget är vunnet.

Till och med jag kan vara optimist ibland.