När man pluggar och plötsligt är på jobbet igen...

Den här veckan handlar skolan om yttre vuxenpedagogiska aspekter- strukturperspektiv och vi har sjukt mycket att läsa. Jag har knappt börjat...

...och ändå är jag redan sjukt inspirerad! Vi skulle skriva blogginlägg (till i morgon) och detta är vad jag skrev tack vara mer inspiration från en studiekamrat som undrade hur en viss Etienne Wengers teorier skulle fungera på personer som är dövblinda. Detta är vad jag skrev (på ett begränsat utrymme om 1000 ord...):

A social theory of learning

och medfödd dövblindhet

Bara genom att läsa introduktionen till Etienne Wengers bok Communities of practice- learning, meaning and identity påminns jag av mitt jobb som jag nu är tjänstledig från. I fem år har jag jobbat för ett företag som heter Mo Gård och tre av dem på en LSS-enhet som riktar sig till personer med medfödd dövblindhet- inte att förväxla med dövblindblivna! Att födas med grava syn- och hörselnedsättningar är sällan så traumatiserande som att få grava nedsättningar senare i livet då man vet vad det är man förlorar- sin självständighet. Utan syn och hörsel är du fruktansvärt beroende av andra även om det idag finns avancerade hjälpmedel.

   Att födas helt döv och blind har alltid varit väldigt sällsynt och än mer så idag därför att den vanligaste orsaken är Rubella syndrom som ett foster kan få om den havande blir smittad av röda hund, men eftersom de flesta i norden är vaccinerade sker det inte lika ofta. De flesta med diagnosen medfödd dövblindhet har istället grava syn och hörselnedsättningar och/eller svårigheter att tolka syn och hörselintryck så att kombinationen av funktionsnedsättningarna gör att de ändå bedöms vara dövblinda.

   Det kräver en hel del insatser från omgivningen för att ge personen den bästa möjliga starten i livet. På grund av det extremt begränsade intrycksflödet tar det ofta mycket längre tid för en dövblindfödd person att utvecklas även om hjärnan inte är skadad och därför är det ofta svårt att veta om personen också har en utvecklingsstörning eller bara är sen. Ju tidigare man börjar hjälpa individen att utforska sin omvärld och få erfarenheter desto bättre är det naturligtvis. Det är väldigt vanligt att dövblindfödda personer uppfattas som passiva och autistiska vilket är en naturlig påföljd av att inte ha en aning om vad som händer runt omkring en annat än de dofter, vinddrag och vibrationer som når en där man befinner sig. Då behöver man någon som hjälper till och berättar vad det är som händer.

Etienne Wenger börjar tidigt med att summera vad han tycker är viktigt att komma ihåg när det gäller lärande:

1.      Vi är sociala varelser. Långt från att vara en trivial sanning är detta faktum en central aspekt av lärande.

2.      Kunskap är en fråga om kompetens i förhållande till uppskattade (valued) aktiviteter/företagssamheter (enterprises)- som att sjunga i rätt tonart, upptäcka vetenskapliga fakta, fixa maskiner, skriva poesi, att vara festlig (convivial), att växa upp som pojke eller flicka och så vidare.

3.      Kunskap är en fråga om att delta i eftersträvanden av sådana aktiviteter, alltså, ett aktivt engagemang i världen.

4.      Meningsfullhet- vår förmåga att erfara världen och vårt engagemang i den som meningsfull; vilket är vad lärande i slutänden är tänkt att skapa.

(s.4 min översättning)

Som dövblindfödd har du ingen aning om vad som finns runt om dig utom det som du kan känna med din kropp. Du kan lära dig vad en doft eller vibration betyder men bara om någon hjälper dig skapa mening till denna doft eller vibration.

   Ett vanligt sätt att hälsa på någon som är dövblind är att lägga en fast hand på personens axel eller knä för att påkalla uppmärksamhet och sedan presenterar man sig med taktilt teckenspråk. Det kan fortfarande hända att personen blir överraskad. För mig tog det lång tid att alls acceptera att jobba med dövblindfödda personer eftersom jag förväxlade deras verklighet med mina egna rädslor för att bli funktionsnedsatt i det avseendet. Jag skulle inte vilja att någon kunde komma nära utan förvarning på det sättet men eftersom brukaren inte kunde varnas på annat sätt kompromissade jag genom att knacka med handloven i underlaget hen låg på (oftast direkt på golvet). I början reagerade hen inte ens på det- förmodligen därför att det är så mycket vibrationer i golvet ändå- och jag var ändå tvungen att lägga handryggen mot henoms underarm (eftersom hen oftast låg på rygg med armar och ben uppdragna över kroppen) men snart lärde hen sig att det var Gabriel som kom och knackade på. Tanken var att hen på det viset fick en chans att själv avgöra om hen var intresserad av kontakt genom att sträcka handen mot mig eller flytta sig bort.

   På det här sättet gav jag brukaren ett val. Det kan tyckas trivialt eller lite märkligt att jag poängterar det men faktum är att människor som är så här beroende av andra ofta fråntas den fria viljan och blir institutionaliserade, men väldigt sällan medvetet från vår sida. Vi vet ju bättre, vi har tider att passa, det finns andra som behöver vår hjälp och det är bara ett jobb. Tänk dig att du bara är någons jobb- i hela ditt liv.

   Det första året fick vi utbildning och man poängterade vikten av en Du-och-Jag-relation till brukaren därför att det är där saker händer mellan människor, när vi är Du och Jag. Det är då vi lär oss saker om oss själva, det är då vi blir till som individer. Etienne Wenger och kollegan Jean Lave ville i sin tidigare bok bredda den vanliga synen på lärlingsskap med en mästare- och elevrelation till ett förhållande av föränderligt identitetsskapande och deltagande i en handlingsgemenskap (community practice). Det skapar ett mer dynamiskt och jämlikt förhållande som underlättar det sociala lärandet. Inom omsorgen är det tyvärr så att man ofta jobbar utifrån stereotyperna brukare/personal där brukaren passiviseras och personalen gör saker för, med och runt brukaren utan att uppmuntra ett aktivt deltagande. Faktum är att egna initiativ från brukaren ibland uppfattas som ett hot; det tar för lång tid, det passar sig inte nu, det är besvärligt att tillmötesgå och man ignorerar eller motarbetar aktivt tills brukaren ger upp. Att upprätthålla det sociala lärandet i en omsorgsmiljö där gamla vanor sitter djupt är många gånger frustrerande tungt, men när man får den där speciella kontakten, när det uppstår ett Du och Jag tillsammans med en människa som har ett helt annat perspektiv på världen och vi utbyter erfarenheter (istället för att jag talar om vad du bör veta) finns det inget som är roligare.

***

Det var inte meningen att bli en reklamkampanj för Mo Gård men det är ett jobb som gjorde intryck. Och ett jobb som för mig bör vara en livsstil och inte "bara" ett jobb. Ska man jobba med människor måste man våga ge lite av sig själv, på gott och ont för det känns i hjärtat när man tänker på de människor som berört en, både brukare och personal.

Jag har inget minne av att vi pratade specifikt om någon Wenger men han liksom Roger Säljö och Vygotskij har helt klart teorier som passar in i verksamheten där jag tidigare jobbat; de borde vara husgudar! Det sociala lärandet är A och O. Relationen Du och Jag en förutsättning för att vi ska förstå varandra och komma någonstans tillsammans. Och det hela är så jävla vackert!

Ja, jag blir tårögd. Det kanske verkar underligt med tanke på att jag är en så introvert, isolerad och självständig person men människor är det bästa jag vet- i lagom dos :)