Mästerkatten

Det har gått en vecka på det nya året och jag tror att det kommer bli det bästa hittills i mitt liv! Så har jag känt sedan skiftet 2013 när jag äntligen kände att mitt psyke läkte ihop efter 13 långa år av blod, svett och tårar då jag i puberteten tappade bort mig själv. Och det har, som jag skrivit tidigare, inte bara med min transsexualism att göra.

Men resan är inte slut förrän jag lägger ihop ögonen för gott! Än finns det saker att jobba på, utmaningar att ta tag i och äventyr att uppleva! Ibland låter jag Facebook analysera min profil och hitta på trevliga små peppande ordspråk och inför 2017 fick jag detta:

"Oavsett hur ont det gör nu, kommer du en dag blicka tillbaka och inse att det förändrade ditt liv till det bättre".

Eftersom jag lever efter devisen: "smärta är endera ett tecken på att du gör något fel, eller att du gjort det alldeles för lite och nu växer dig starkare" tycker jag att Facebook för en gångs skull var mitt i prick! Jag behöver oftast inte blicka tillbaka för att inse att smärtsamma upplevelser också är viktiga lärdomar. Även mitt i smärtan när tårarna sprutar brukar jag kunna tänka att det här, min vän, det här är viktiga känslor att genomleva och få rätsida på när saker och ting lugnat ner sig lite.

2016 har varit omtumlande. Förtvivlad sorg och rädsla om/för människor som varit nära att lämna detta jordeliv alldeles för tidigt har varvats med galna skratt och upptåg med nya och gamla vänner. Den sista delen av året har varit helt sjukt roligt och samtidigt har jag tittat ner i det djupaste hålet av min själ och blivit livrädd för mig själv.

Jag träffade en kille. Jag kände mig trygg med honom. Vi hade sex, flera gånger. Jag blev hög som ett hus och trippade på rosa små moln- sen fick jag världens jävla baksmälla och trillade ner i det djupaste hålet av förtvivlan där jag tänkte att självmord är en jävligt bra idé...det var länge sedan sist och det var inte särskilt välkommet.

Efter år av längtan efter någon som skulle finnas där för mig träffar jag en som bara vill ha skoj. Och skojigt hade vi. Han var sjyst och följsam när vi träffades. När han skrev var han mästrande och dryg. För en som varit sin egen Master hela livet och öppet ifrågasatt varenda auktoritet som försökt styra är det provocerande. Triggande också- vem ska vinna? Möjligen är det potentiellt farligt. Men för vem av oss?

Problemet är att jag faktiskt behöver någon som tar initiativ eftersom jag är så passiv att det är ett handikapp. När vänner och kollegor undviker att beröra mig därför att jag utstrålar något sorts avvisande trots att jag egentligen älskar alla former av mellanmänsklig kroppskontakt då är det ett problem. Ett som jag försökt rehabilitera i flera år nu. Grejen är att jag känt mig avvisad i hela mitt liv. När jag var fyra dog min farfar och flög till himlen. Jag trodde att jag blev kvarlämnad därför att han inte tyckte om mig längre. Han älskade mig bara på låtsas. Jag hade mardrömmar tills jag var fjorton-femton om att resten av min familj också skulle fara till himlen och lämna mig ensam kvar. Och det kommer de ju att göra hur mycket de än älskar och behöver mig. Hur rehabiliterar man det?

Baksmällan bestod i insikten om att jag fortfarande inte tror att jag är älskad och behövd oavsett hur mycket bevis på det som människor ger mig. Hur ska jag någonsin kunna ha en normal relation med den känslan i botten av min själ? Det är vad faran för min egen del består av.

Det positiva jag fått insikt om genom relationen med denna kille är att jag inte längre är rädd för människor. Efter våra rendezvous kändes det som om jag "fyllde ut" mig själv. I många år nu, kanske alltid, har jag känt mig som en rysk babushkadocka med ett skal och en mindre docka inuti som tittar ut och iakttar på lite avstånd. Ju mer stress och press ju längre blir avståndet mellan skalet och mitt inre jag (förmodligen en form av dissociation även om de flesta upplever det som att lämna kroppen istället för att sjunka in i den). I snart en månad nu har jag fyllt ut mitt eget skinn, oavbrutet. Känslan är obeskrivlig! Jag känner mig helt okrossbar!

Och däri ligger faran för andra. Till skillnad från många andra civiliserade människor förnekar jag inte min egen förmåga att slåss och eventuellt döda i självförsvar. Dessutom blir jag inte rädd när jag hotas med våld; jag blir förnärmad och arg. Vem är du att hota MIG?! Lägger du den där näven på mig är det lika bra du slår ihjäl mig direkt för annars ska du få se vad en liten skit som jag kan göra när jag känner mig trängd!

Jag är en katt. Du kan gosa och kladda med mig ganska mycket och hårdhänt, men, går du för långt är det bäst du flyttar dig snabbt! Brukarna jag jobbat med, som är experter på icke-verbal kommunikation och i det avseendet betydligt intelligentare än normalstörda, lär sig det snabbt med bara en blick från mig. Jag har aldrig blivit slagen av en brukare, inte ens de som har rykte om sig att ge folk stryk; de tar stora lovar runt mig när de är upprörda och kastar möbler i frustration. Nackdelen är att blir de arg på mig ger de sig ibland på någon annan som de inte tror kan försvara sig. Det är också ett problem som jag behöver hitta en lösning på innan jag går tillbaka till ett yrke i direktarbete med brukare. Därför blir jag lite rädd när en kille som verkar helt vettig IRL uttrycker sig på ett sätt som jag uppfattar som mästrande och lite hotfullt när han skriver- tänk om den attityden kommer fram när han är här? Slår jag ner honom då? En brukare skulle jag aldrig röra men en normalstörd som borde veta bättre kan ligga rätt risigt till eftersom jag, liksom en katt, skulle ge sig på ansiktet i första hand. Då spelar det ingen roll hur stor du är.

Det här året kommer bli intressant. Jag har nya fantastiska vänner och får hela tiden fler nu när jag inte är rädd för folk längre och har förstått att jag rehabiliterat mig själv så långt jag kan; nu är det dags för professionen att ta över för att dra ut den där sista taggen som sitter och skaver bakom hjärtat och gör att jag inte helt kan lita på andras kärlek och uppskattning för mig samtidigt som tillhör den typen av "offer" som hellre slår först nästa gång än tar en smäll till...

Önska mig lycka till! ;)