Intryck som ger avtryck leder till uttryck...

Att ha jobbat med personer som har medfödd dövblindhet, där frasen i rubriken är ett viktigt måtto att ta till sig, har lärt mig mycket, framförallt om mig själv. Vi är väldigt lika. Skillnaden är att vi har lite motsatta perceptionsförutsättningar men de ger likartade sociala överbelastnings "problem" (de är bara problem för dem som har för bråttom!). Om en dövblindfödd på grund av sin funktionsnedsättning inte får tillräckligt med sociala intryck genom syn- och hörselrester, om några, är man utlämnad till taktil, alltså fysisk, kommunikation vilket kräver enorm energiåtgång för att tolka intrycken, bearbeta avtrycken de ger i form av känslor och sedan ge ett uttryck tillbaka. Det innebär att man måste ge personen mycket tid, man måste ta det lugnt och vara extremt lyhörd för personens energinivåer, behov och minsta signal (tar också väldigt mycket energi, koncentration och engagemang från närpersonen men det är så värt det!).

Mina perceptionsförutsättningar innebär en överkänslighet för sociala intryck. Jag ser sånt som normalsociala inte ser; minsta ryckning i mungipan, vidgade pupiller och smalnande ögon, energinivåer och "stämningar", ljud och synintryck som ramlar in alltför snabbt och med för många detaljer för att hjärnan ska hinna bearbeta "här och nu"; jag är som en svamp! En svamp som sen behöver droppa av eller kramas ur i enskildhet ;)

Det gör jag nu. Jag kan inte ta in mer information just nu utan att först släppa ut lite. Det är nackdelen med att ha blivit mer social, eller kanske mer socialt aktiv och initiativtagande- då  blir jag också mer "belastad" med intryck (bara positivt, även om det stör plugget!). Jag har alltid varit social egentligen, det är bara det att jag oftast behöver någon som "drar ut mig"- precis som en dövblindfödd person ofta behöver. Jag kan precis som de verka väldigt nöjd och tillfreds i mitt eget sällskap, vilket jag ofta är, men det leder även till isolering som i längden inte är så bra men det är ett tillstånd jag är van vid och trygg i. Därför är det lätt att också "fastna" där.

Så när jag flyttade hit utan att känna en enda människa med vetskapen om att jag skulle plugga på distans, med endast två till tre klassträffar per termin, visste jag också att jag skulle bli så pass isolerad att det kan leda till socialfobi, depression och "rundgång" i skallen. Alltså; bristen på sociala intryck leder till mental stagnation- sämre fantasi och lägre energinivå som tillsammans leder till att det blir allt svårare att ta sig för något och svårare att komma på något att göra även om man har energin så därför gör man ingenting vilket leder till frustration och ändå sämre fantasi. En ond cirkel av passivitet; något som även dövblindfödda ofta drabbas av utan en närperson som "knackar på" lite nu och då- samtidigt ska man inte göra det för ofta eftersom det också skapar frustration om man aldrig får vara ifred och bearbeta sina intryck. Miljöbyte i sig har aldrig varit något problem för mig som är väldigt trygg i mitt eget sällskap och därför inte lika beroende av ett socialt nätverk även om jag gärna har och behöver det också- men här inkluderar jag INTE dövblindfödda eftersom människor med svåra funktionsnedsättningar oftast inte har något annat än skenval när det gäller vart man ska bo och med vem man ska umgås; det HAR vi högfungerande! Miljöombyten kan vara jättebra liksom personalbyten, men de kan också vara stressande och bero mer på våran bekvämlighet än på vår medmänniskas egentliga behov och jag kan bli ROSENRASANDE om man tar alltför lätt på på riskerna med att ha för mycket byten och förflyttningar, eller felflyttar så att man tvingas bo med folk man inte har något gemensamt med eller inte ens kommer överens med, eller får personal man aldrig träffat förr som ska torka en i rumpan- även om man inte verkar bry sig, är det ett övergrepp i mina ögon. Det gäller en människas LIV för helvete! Och livet ska vara gött å leva, allra helst om man inte kan påverka det så mycket själv! Då ska vi andra vara jävligt HÄNSYNSFULLA! Betyder inte att man "skämmer bort" någon, då vet man inte vad hänsyn eller mänskliga rättigheter egentligen är. Så det så. Men jag diskuterar det gärna. Dessutom kan det här liknöjda beteendet och "tryggheten" vara en del av åratal med uppbrott från tryggheter så att man helt enkelt inte längre kan/vågar/vet hur man knyter an till andra- eftersom de bara försvinner ändå. Jag vet hur det känns att leva med den "tryggheten". Men jag är högfungerande och kan göra något åt problemet själv.

Därför hade jag redan innan inflytt bestämt mig för att börja med någon sport även om det kostar pengar för att få både fysisk och social motion/träning. Jag är rätt bra på det här med hemsnickrad KBT om jag får säga det själv ;) Krav Maga är förövrigt skitkul och något som alla kan hålla på med oavsett kondition när man börjar, även om man som jag har lite svårt med hand-fot koordination och är rädd för att skada när det bara är på lek och inte kan leka allvar.

Sedan dess har det bara blivit bättre på det sociala planet. Jag tilldelades en studiegrupp som det känns som om någon medvetet har satt ihop för att vi passar så bra för varandra, helt otroligt! Mina tre tjejer hade dessutom den goda smaken att döpa vår grupp till "Gabriels änglar" och jag fick bli HSB- Han Som Bestämmer (fast alla vet att vi egentligen lever i ett matriarkat och det är inte annorlunda i denna grupp! ;P ). Vi pratar om allt! Sen träffade jag en kille och blev "förlöst" på ett annat plan så att jag på något sätt re-connectade med min egen hud och kunde börja att aktivt söka kontakter- så nu hänger jag plötsligt på RFSL:s onsdagscafé här i Sundsvall (!). Jag träffar folk; främlingar som är vänner jag ännu inte känner och är social!

Hur fan gick det till?! Det finns fortfarande flera självordinerade KBT:projekt kvar men det är viktigt att ha delmål och fira dem, eller åtminstone erkänna dem. Intryck som ger avtryck leder till uttryck och detta är än så länge mitt främsta uttryckssätt; jag jobbar fortfarande på att låsa upp de andra lite mer, ett steg i taget, men de finns där och har alltid gjort det. De behöver bara våga sig fram igen efter år av överdriven självkontroll ;)

Dessutom får jag troligen sommarjobb i ett område som heter Bredsand här i Sundsvall, på ett gruppboende med döva brukare...mitt förra jobb låg också i Bredsand, fast i Enköping...är det okej om jag kallar det för ödet?