Ett ankare

Det känns som att saker och ting börjar falla på plats. Efter en turbulent vårvinter känner jag mig lugnare igen men att mycket ligger och surrar under ytan. Det är fortfarande oroliga känslor och oklarheter, ett evigt pendlande mellan hopp och förtvivlan samtidigt som topparna och dalarna jämnar ut sig och kommer mer sällan ju längre tiden går från det att jag fick kontakt med min egen hud igen. Det känns som om jag stått bakom gardinen och tittat på i hela mitt liv och plötsligt slitits ut på dansgolvet utan möjlighet att kliva tillbaka. Det är minst sagt omtumlande och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen.

Men jag börjar vänja mig vid att vara delaktig och närvarande istället för en passiv observatör. Jag har väl aldrig varit typen som bara låter saker hända iofs utan har både klivit ur vägen och sökt upp vägar som jag tror är fördelaktiga men på ett långsamt och beräknande sätt; förflyttat mig från en gardin till en annan vid behov. Mitt på dansgolvet kan man inte vänta två sekunder och läsa av flödet innan man tar ett steg utan valet måste komma omedelbart eftersom man måste röra sig i takt (eller otakt) med de andra dansarna.

Det är då man kan kliva fel. Det är därför jag blivit så rädd för spontanitet eftersom jag har en impulsiv kärna som gärna testar sig fram på gott och ont. Många spärrar och trösklar är till för att skydda mig själv och andra från det impulsiva och när jag tappade respekten för att bli knuffad och trampad på dansgolvet var det ju bara att slänga sig ut. Eller inte. Det är ett bra sätt att råka illa ut eller skada någon av misstag. Så jag har bromsat och släppt efter, girat och kört på i full fart, allt medan jag tackat min lyckliga stjärna för att jag gör den här resan nu som vuxen och inte som tonåring när jag inte hade samma självinsikt. Då hade jag troligen släppt mig själv vind för våg eftersom "vem bryr sig" var ett stående motto. Jag trodde faktiskt inte att någon gjorde det och om de gjort det var jag inte intresserad för det vore väl jävligt dumt att göra det? Bry sig? Nu har jag hela tiden sökt efter ett ankare för även om ingen annan bryr sig så gör faktiskt jag det (och jag vet och tror på att andra också gör det).

Stormen mojnade när jag fick kontakt med någon jag nu pratar med dagligen utan att bli irriterad över den ständiga mänskliga kontakten. Tvärt om; han gör mig lugn. Även om jag fortfarande seglar på oroliga vatten och dras hit och dit av olika kastvindar känns det ändå som att något håller kvar och emot. Jag tror att jag hittat mitt ankare, men är jag i hamn?