Att inse sina begränsningar

Det gör ont när man måste ge upp någon man älskar men det händer att man tar felaktiga beslut och tvingas backa. Det händer inte ofta men ibland har man inte riktigt tänkt igenom konsekvenserna av sina handlingar, ibland förändras förutsättningarna och man måste göra anpassningar även om de är smärtsamma.

Så nyligen flyttade Tusse, min fina kisse, till en ny familj.

Det var en impuls från början att släppa in honom i mitt liv. Mitt inre var i uppror, det var en storm av motstridiga känslor och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Då ser jag honom stryka längs väggarna; vacker som en dröm men skygg för alla främmande människor och det kändes som att jag kände igen honom. Så var min förra katt också. Sådan är jag ibland själv. Vi skulle nog komma bra överens och han skulle kanske kunna skänka mig fokus och hjälp att komma ut ur stormen.

Delvis gjorde han kanske det, och delvis kunde jag rehabilitera honom men det var inte tillräckligt för någon av oss. Jag hade inte tillräckligt med energi att ge och han behövde mer än en tråkig människa som hellre vill plugga än gosa och leka. Så nu bor han i hus med möjlighet till utevistelse och har en hund att leka med när de bekantat sig mer.

Jag saknar honom och har dåligt samvete för att han får en så rörig start i livet- han är bara lite drygt ett år. Samtidigt är det inte rättvist att jag blir irriterad när han jamar för att få uppmärksamhet och krafsar på dörren för att få komma ut ur den trånga lägenheten han redan kan utan och innan. Nu får han ett stort hus, en stor hund att leka med och möjlighet till utevistelse när han är mogen för det samt två kärleksfulla människor som vet vad en blyg kisse behöver.