Ödet, finns du?

Ibland är det rent fantastiskt hur saker och ting slumpar sig, för jo, visst är det nog slumpen. Det finns inte mer mening med livet än den man skapar sig; och inget fel i att skapa sig mening genom att tro på ödet heller! I alla fall lite halvt ;)

Jag har haft sådan ångest över att göra en intervju med en vilt främmande människa att jag unnat mig saker jag annars inte skulle bara för att dämpa ångesten. Och som så många gånger förut visar det sig att det inte finns något att oro sig för utan tvärt om; ibland händer det fantastiska saker när man gör något trots att man är lite rädd.

Såklart var det till skolan. Vi tittar på styrning och utvärdering i grund- och förskola just nu och skulle därför intervjua en rektor eller skolchef. Jag förstår knappt vad jag läser och dessutom är det hur mycket litteratur som helst! Men jag lyckades koka ner nio grundfrågor under gårdagen där jag lite halvt var med på vad jag själv frågar och hoppades att rektorn skulle förstå och kanske förklara för mig hur det egentligen ligger till...
(Varför nio? Jo, för att jag gillar det där fjantet med 3, 7, 9 eller 12...)

Det gick helt okej med frågorna och det blev faktiskt ett riktigt samtal kring hur saker och ting fungerar. Rektorn hade ingen egen erfarenhet av en centraliserad, mer statsstyrd skola, men hade hört av kollegor som är äldre i gemet hur de längtade tillbaka och rektorn såg själv många fördelar med centralisering i skolväsendet och massor av nackdelar med decentraliseringen. Kändes som en bra människa, om jag får värdera lite här (som jag inte får när jag skriver min rapport...)

Vi avslutade min intervju och jag stängde av diktafonen. Då berättar rektorn om ett annat tillfälle där hen blivit intervjuad som handlade om likabehandlingsplanen och hur mycket "flummigare" det hade känts att försöka prata om den än det som jag frågat om. Jag höll med och förstod att den typen av arbete, som likabehandling, genusperspektiv och hbtq-certifiering måste vara svårare att få grepp om och göra något av. På det där sista tände rektorn till; hbtq, ja, fy vad svårt det var att få folk att förstå! Rasism har vi jobbat med länge men med hbtq frågor var det väldigt mycket okunskap om! Det visste rektorn som fått kämpa hårt och länge för sin transsexuelle son!

Ja. Så nu har man gått och outat sig för att kunna stötta en förälder åtminstone, om inte sonen är intresserad. Det är ju inte bara "vi" som mår dåligt och behöver stöd ibland; även anhöriga har det tufft och mår dåligt för vår skull. Det får vi inte glömma. Ingen människa lever i ett vakuum även om det kan kännas så ibland när man mår dåligt och isolerar sig. Vi påverkar och påverkas alltid av varandra, och vi behöver varandra mer än vi tror och ibland mer än vi vill erkänna eller önskar. Det har jag själv fått lära mig av erfarenheten. Och idag mår jag så pass bra att jag kan dela med mig och åtminstone försöka vara ett stöd för andra. Pay it forward. Jag har så många att tacka för att jag står här idag att det finns inte ord nog. Inte ens för mig.