Självklart ska vi ha rätt att göra abort. Det är upp till var havande att avgöra ödet för cellklumpen som växer i magen. Det ifrågasätter jag inte. Men det borde då också vara lika självklart att kunna prata om cellklumpen som ett liv med samma värde som alla andras; utan att för den skull blanda in religiösa övertygelser. Det borde vara lika självklart att få behålla den där cellklumpen även om man är "för" ung, "för" gammal, "för" fattig, "för" dum eller "för" sjuk.
Jag upplever en stor skevhet i debatten; en omvänd moralism där aborten inte alls är "fri" som det påstås utan förespråkad- precis som vaccinationer. Det är inget fritt val om somliga anses vara "ansvarslösa" ifall de inte är vaccinerade, eller behåller ett barn fast de inte uppfyller omgivningens krav på vad en god förälder borde vara. Varför måste man kunna klara sig själv som förälder? Om man nu är "för" fattig eller okunnig; varför är det inte lika självklart att få samhällets stöd i föräldraskapet som att höra: "du borde göra abort för att du är för..."
Vi avskaffade tvångssteriliseringarna av en anledning- för att det nu anses omoraliskt att moralisera kring vem som har rätt att bli förälder. En negativ inställning till att behålla oplanerade barn är inte så långt ifrån samma moral som låg till grund för ofrivilliga steriliseringar.
Pro Life behöver inte betyda att det är fel att göra abort eller att aborträtten ska begränsas. Pro Life kan lika gärna betyda att man bara underlättar för den havande att behålla ett oplanerat barn. Det är ett liv man tar. Det spelar ingen roll från när man börjar räkna vart livet uppstår för det finns lika många åsikter om vad som är ett värdigt liv att leva när man väl blivit född. Hört talas om eutanasi, alltså aktiv dödshjälp? När man blir så sjuk att man vet att döden är nära då finns det många människor som hellre skulle vilja välja en snabb död medan de fortfarande är klara i skallen och kan ta ett ordentligt farväl av sina nära och kära än en lång och utdragen död.
Det kan vi inte i Sverige idag därför att läkarkåren är satt att bota och lindra; inte döda och därför är det enda som erbjuds så kallad palliativ vård som innebär smärtlindring och i vissa fall nedsövning så man slipper vara medveten om sin smärta och ångest medan man dör. Det kallas för att man underlättar för den döende att acceptera sin död. Man är rädd för att om man tillåter aktiv dödshjälp kommer sjuka, gamla och funktionshindrade människor m.fl. känna en press på sig om att begå självmord för att inte ligga andra till last- alltså en Pro Death mentalitet. Men att det finns en liknande press på de som oplanerat blir med barn att göra abort det vill man inte prata om för då kanske ingen, inte ens de som verkligen behöver det, kommer få göra abort.
Varför är det så svårt att se en tillvaro där vi har båda valen? Varför kan vi inte ha både "fri" abort OCH uppmuntran till att behålla även oplanerade barn genom adekvat stöd till resurssvaga föräldrar (det har vi delvis redan men som folk pratar kan man tro att vi inte borde ha det)? Varför kan vi inte ha både palliativ (lindrande) vård OCH aktiv dödshjälp? Varför kan vi inte ha samvetsklausuler så att man både har barnmorskor som utför aborter OCH de som inte gör det, liksom man skulle kunna ha särskilda läkare som kan hjälpa en i livets slutskede?
Att en läkare och sjuksköterska inte ska behöva döda någon som vill dö medan en barnmorska ska tvingas döda någon som inte ens fått en chans, det ser jag som dubbelmoral. Jag vet; jag är inte heller konsekvent gällande vacciner- men jag kan åtminstone diskutera frågan. Jag tvivlar starkt på att samvetsklausuler skulle innebära att INGEN vill hjälpa människor att utföra aborter eller att eutanasi skulle innebära att läkare helt plötsligt började FÖRESPRÅKA aktiv dödshjälp även för de som hellre vill vänta ut livet i livets egen takt. Varför måste det vara det ena eller det andra? Båda valen borde väl få plats? Personligen skulle jag aldrig kunna göra abort eftersom jag så väl kan föreställa mig cellklumpen som ett barn, men däremot skulle jag överväga aktivt självmord både för min egen och dödshjälp till ett svårt sjukt barn eller annan anhörig istället för att vänta in en plågsam och långsam död. I min värld innebär frihet att välja också friheten att välja bort och möjligheten att göra dessa båda val utan yttre påtryckningar. Jag tror att om vi vågade prata om det öppet så skulle riskerna minska för onödiga mord av ofödda och sjuka, gamla, funktionsnedsatta o.s.v.
Samtidigt förstår jag rädslan för vi pratar redan om aborter på samma sätt som man är rädd för att det skulle bli med eutanasi: det är för "barnets bästa" så att det inte ska behöva födas till föräldrar som inte vill ha dem (det är för din egen skull så du slipper lida när du är gammal och sjuk), eller tvingas leva ett funktionsnedsatt liv (varför lägga resurser på människor som inte klarar sig själva?) och andra liknande jobbiga tankar.
Ja, det är känsligt och jobbigt att prata om. Det ska kännas. Det handlar om liv och död. Och det behöver vi prata mer om.
http://www.metro.se/artikel/nya-regeringen-s%C3%A4ger-nej-till-att-utreda-fr%C3%A5gan-om-d%C3%B6dshj%C3%A4lp-xr
http://ki.se/forskning/allmanheten-positiv-till-dodshjalp
http://www.respektlivet.nu/faq/fragor_och_svar_om_eutanasi/vilka_kan_konsekvenserna_bli_av_legalisering
http://www.respektlivet.nu/faq/fragor_och_svar_om_eutanasi/vad_sager_lagen_i_sverige
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/vod2j
Ulrica Oscarsson: Abort är en grundläggande rättighet och en självklar del i svensk sjukvård
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/zojl4
Vårdförbunden och RFSU: Därför måste arbetsdomstolen säga nej till samvetsklausul
http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rxp93/barnmorskan-som-vagrat-aborter-forlorade-i-ad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar