Lex Gabriel

Skulle ta min middagslur i vanlig ordning när något fick mig att tänka på en situation som uppstod på ett jobb. Kan inte minnas vad det var som fick mig att tänka på det, kanske något undermedvetet i relation till kurslitteraturen i sociologi som jag till syvende och sist äntligen kommit igång med att läsa...

Jag är sällan förbannad men ibland händer det. Det här tillfället var det snart dags för personalutbildning igen och vi hade väntat tålmodigt på att få veta vilka som skulle vara vikarier och hur många av dem som i så fall behövde introduktion. Tyvärr var det så att chefen och ordinarie personal inklusive specialpedagog hade olika uppfattningar om vad man behöver introduktion till. Chefen tyckte att det räckte att man var "kompetent" i bemärkelsen "har relevant utbildning och erfarenhet av människors basala omvårdnadsbehov" för att kunna vara vikarie. Och det kanske går alldeles utmärkt- om man jobbar med människor som enbart har fysiska funktionsnedsättningar men i övrigt är normalstörda då man faktiskt som främling kan knacka på och där och då förklara varför inte ordinarie personal kan komma och om det går bra att som okänd komma in och hjälpa till med de dagliga rutinerna. Fast jag ifrågasätter även det.

Utan att gå närmare in på den specifika situationen, som även så här i efterhand gjorde mig tillräckligt uppretad för att inte kunna ta min powernap, påminde den mig om varför jag valt denna utbildning. Jag vill kunna påverka (på ett mer övergripande sätt än som uska) sårbara människors levnadsvillkor till det bättre. Organisatörer av den här typen av institutionaliserad omvårdnad (LSS men även äldre- och demensvård/omsorg), både företagsledare och verksamhetschefer samt personal, måste ta hänsyn de enskilda brukarnas personliga integritet, rättigheter och värdigt liv. I en Lex Sarah anmälan (som vi gjorde vid ett tidigare liknande tillfälle än den nämnda situationen) pekar man på brister i omvårdnaden som inte bara handlar om fysiskt lidande utan också psykiskt- som oro och stress vilket kan uppstå om okända människor kliver in och ska utföra de dagliga rutinerna. Även om man inte kan påvisa konkreta tecken på att brukaren blir stressad och oroad på ett skadligt sätt så finns risken för detta- och det är inte alltid man uppfattar en annan människas skadliga stress och oro i stunden eller senare. Alla människor blir inte utåtagerande eller självdestruktiva i protest, och man ska inte behöva bli det för att ens rättigheter, personliga integritet och värdighet ska respekteras av de som möjliggör deras själva existens!

Ofta finns denna respekt men ibland måste man påminna om att efterleva den. Jag funderar på om det verkligen räcker med en Lex Sarah: "...finns en påtaglig risk för psykiskt lidande..."? Det kanske borde trappas upp med: "...en uppenbar försummelse av den enskildes personliga integritet och rätt till en trygg och värdig vardag..." i en egen Lex-anmälan? Om det inte redan finns en sådan klausul någonstans kanske den kunde heta Lex Gabriel? ;)

Skämt åsido, den behöver inte döpas efter mig (såklart, haha) men den behövs, på riktigt. Med tanke på att folk idag har svårt att överhuvudtaget få den assistans de behöver och när de får det måste göra vardagliga saker på tid som om det vore en tävling måste vi börja sätta ner foten. Det är inte ett värdigt liv att tvingas duscha på fem minuter när en annan kan spendera en timme under den varma vattenstrålen och njuta av sin livskvalité. Den är villkorad ett högfunktionellt liv och så ska vi inte ha det i en välfärdsstat tycker jag. Alla har rätt till ett självständigt liv- även med assistans i olika former.

Framförallt ska vi visa respekt för våra medmänniskor. Att träna personalen i att knacka innan de går in till en brukare för att påminna sig om att det är en annan människas hem de går in i är inte värt en fjärt om man sedan kör över brukarens integritet totalt genom att vara helt okänd för henom. Om brukaren dessutom inte kan föra sin egen talan av olika orsaker ska man vara extra försiktig med sådant. Av respekt. En dag kanske du själv sitter där och behöver få blöjan bytt. Jag tvivlar starkt på att så många föräldrar skulle ta det men jämnmod om deras förskolebarn plötsligt skulle spendera en dag med totala främlingar utan förvarning. Vore det okej skulle vi aldrig behöva inskolning och introduktioner. Undantaget är kanske om hela personalstyrkan över en natt drabbas av vinterkräksjukan- självklart ska inte brukarna stå helt utan personal!- men inte vid planerad frånvaro för internutbildning. Då är det professionella tillvägagångssättet planering i god tid så att man hinner introducera och att personalen kräver det- både de ordinarie och de tilltänkta vikarierna. Det är verklig kompetens!