På nyårsdagen 2008 kom jag ut för mina föräldrar som transsexuell. Pappa reste sig från bordet med orden "vilket jävla trams!" medan mamma lite matt frågade "hur kan man veta det?"
Jag svarade "det är något man bara vet".
Svaret är ungefär det samma idag; det är något man bara vet, på samma sätt som man vet om man är höger eller vänsterhänt. Då var jag tjugo, skulle fylla tjugoett och hade funderat sedan jag var sexton-sjutton om jag verkligen vågade göra allt det där som jag ville med min kropp. Det skulle ju bli en så stor omställning för alla andra. Var det inte otroligt själviskt av mig att tvinga dem att gå igenom all denna skam och detta besvär bara för att jag skulle få bli den jag är på utsidan likväl som på insidan? Och få chansen att kanske må bra? Leva, om inte lycklig, så åtminstone längre än till typ tjugofem?
Nu har det gått tio år sedan den där nyårsdagen och självisk eller inte så ångrar jag inte att jag valde att leva livet som mig själv, så som jag vill vara. Kort eller långt så är detta mitt liv och jag vet vad jag mår bra av. Pappa har fortfarande svårt med mitt nya pronomen (vem har inte svårt med pronomen?!) men han använder i alla fall mitt självvalda namn, mamma är mer Pro-Pride än vad jag är även om det känns viktigare ju mer hatet ute i världen och här hemma breder ut sig. Än är kampen inte över, varken för mig eller någon annan.
Jag ångrar inte hormonerna jag tagit eller operationen jag gjort, tvärt om: de räddade mitt liv. Inte med en gång förstås; det tar ett tag att bli frisk från år av självhat för att man inte blev som man skulle. Testosteronet gav mig en röst jag känner igen som min egen och kirurgen gav mig en kropp jag kan leva med, men det viktigaste av allt har ändå varit stödet och acceptansen från vänner och familj. När jag kom ut var jag rädd att mina föräldrar skulle förskjuta mig men visste att det egentligen inte var någon större risk för det. Mamma och jag stod varandra väldigt nära och innerst inne trodde jag nog att hon hellre hade ett levande barn än insisterade på att jag skulle fortsätta spela rollen av hennes "dotter". Visst; det är inte så mycket som förändrats, varken i mitt utseende eller i min personlighet; jag är fortfarande samma människa. Då kan man kanske tycka att hela den här grejen med ett "könsbyte" var ganska onödigt och att det inte borde spela någon roll om jag har ett kvinnligt eller manligt namn, långt eller kort hår, bröst eller inga bröst.
Men det spelar roll vilken hand man skriver med. Jag har lärt mig skriva med båda och även om jag skriver så bra med "fel" hand att de som inte vet vilken som är min "rätta" knappast upptäcker det blir handstilarna olika och det ena är bekvämare än det andra. Idag är det få som skulle tvinga en vänsterhänt att skriva med höger men förr var det vanligt. Jag är glad att allt färre av oss tvingas leva med kroppar som gör livet mer obekvämt än det behöver vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar