Komplexa identiteter

För drygt en vecka sedan satt jag i ett klassrum och såg en intervju med Rachel Dolezal, en kvinna jag aldrig tidigare hört talas om. Hon är vit och har vita föräldrar men identifierar sig som svart och har tydligen ljugit om sitt ursprung och upplevelser som rasifierad. Varför? Reportern går rätt hårt åt henne och frågar när hon började föra folk bakom ljuset och om hon inte förstod att hon skulle bli avslöjad så småningom. Känslan jag får är att man vill få det att låta som att hon gjort detta för att på något sätt få fördelar och nå en framgång som hon kanske inte hade kunnat göra som vit, och att hon vid andra tillfällen menat att hon blivit diskriminerad som vit och alltså gör det som passar hennes syften. Jag vet inte tillräckligt mycket för att ha en åsikt om det, men min upplevelse av henne i denna intervju är inte att hon "förklätt" sig till svart för att lura någon av illvilja (eller förlöjliga svarta) utan att hon faktiskt identifierar sig så och vill leva som en svart kvinna. Inte helt olikt den transsexuella erfarenheten (detta fick dock vaga protester när en klasskamrat nämnde denna likhet men mynnade inte i någon riktig diskussion).

När vi satt där kände jag mig väldigt ambivalent till historien och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte. Ja, hon hade ljugit men om hon vill leva som svart så är det väl ändå upp till henne? Det kan vara svårt att göra utan att samtidigt ljuga lite för om det kommer fram att man egentligen är vit riskerar man att bli hånad och utstött från den grupp man vill tillhöra. Precis som transpersoner kan bli. Vilket kan vara en anledning till att bränna bilder på sig själv när en var barn och ljuga lite om sin uppväxt...men att vara trans är väl inte samma sak som att vilja ha en annan hudfärg? Ändå är likheterna slående i hur samhället behandlar människor utifrån både ras och kön. Och att vara adopterad med ett annat ursprung än adoptivföräldrarna kan leda till liknande identitetskrockar som att vara trans; man känner sig på ett visst sätt och blir behandlad på ett annat. Det kan nog uppstå även annars.

Det som gjorde det så svårt för mig där och då var att man idag mer eller mindre gått ifrån tanken på att kön är enbart socialt konstruerat och man vill bevisa att transsexualism beror på att hjärnan faktiskt har en egen neurobiologisk programmering. Detta för att, som jag uppfattar det, kunna legitimera könskorrigerande behandlingar med ett: "Se här! Det finns synliga vetenskapliga bevis för att transsexualism faktiskt existerar och inte bara är en känsla; ett påhitt!". Säger man samma sak om ras idag får man en rejäl smäll på fingrarna och kanske är det därför som det kan verka mer legitimt att anklaga Dolezal för att "luras" av illvilliga syften samtidigt som de finns de som säger samma sak om transpersoner och framför allt transkvinnor som de är rädda för ska gå in på damernas och våldta de "riktiga" kvinnorna. Dolezal låtsas vara svart för att kunna ta en "riktig" svart kvinnas plats, men om hon lyckades få platsen kanske hon var bra på det hon gjorde oavsett hudfärg?

Jag vet inte tillräckligt mycket om den här specifika historien/personen för att kunna avgöra om det var rätt eller fel, men min grundläggande uppfattning är att om man trivs med ett visst uttryck ska man få ha det och om då andra människor tror en massa saker om en med ledning av uttrycket orkar man kanske inte rätta dem varje gång. Speciellt inte om man har stor medial uppmärksamhet vilket gör att mycket står på spel. Jag tror det hade gått åt helvete vad hon än gjort eftersom samhället inte gillar när vi byter varken ras eller kön. Vi lägger för mycket betydelse i dessa kategorier och tror att man måste vara sin hudfärg eller sina genitalier istället för sig själva.