På väg åt rätt håll

Nu har jag gjort något jag inte gjort på många år utan ångest. Jag har stått inför en grupp främmande människor och pratat till dem med mikrofon i handen. Utan att ha ett manus som jag lärt utantill, vilket jag borde ha haft men det är svårt när man inte riktigt vet i förväg vad man ska säga. Det gick rätt bra ändå tycker jag trots att jag ljög lite det sista jag gjorde. Som vanligt kan jag inte riktigt tänka och prata samtidigt utan "genar" en del. Jag vet att vissa saker behöver bli sagda och försöker febrilt hålla fast vid den tråden samtidigt som jag glömmer vad jag redan sagt och bitvis det som ska komma efter. Jag blir stressad när jag glömmer för det får ju inte bli tyst för länge så då tar jag mig inte tiden att tänka efter ordentligt och vips har jag genat lite med orden och "ljugit". Jag säger fel helt enkelt, men det går åt rätt håll med att tala inför publik.

Så jag påstod, lite väl optimistiskt, att nästa år, 2019, blir det kanske lagligt att byta juridiskt kön utan att behöva utredas och även att göra könskorrigerande ingrepp utan utredning...(!) Det är bara första delen som stämmer; att man ska kunna byta juridiskt kön utan kontakt med vården. Däremot kommer det förhoppningsvis bli möjligt att göra vissa könskorrigerande ingrepp i könsorganen utan att byta juridiskt kön:

"Eftersom inte alla som vill ändra sitt juridiska kön67 också vill genomgå kirurgiska ingrepp i könsorganen (och vice versa) bör det inte ställas upp några krav på medicinska ingrepp för att en person ska få ändra sitt juridiska kön. Det bör heller inte vara något krav att en person måste ansöka om ändring av sitt juridiska kön för att få tillgång till en viss typ av vård. De båda delarna av processen ska alltså framöver vara helt oberoende av varandra." s.56 

Det här är något som jag gått och väntat på eftersom jag inte har ett behov av att byta juridiskt kön. Jag är och kommer alltid vara biologisk hona vilket fortsatt är relevant för vården även om jag samtidigt tycker att könsspecifika personnummer är förlegade och det räcker om de medicinska journalerna "avslöjar" mig medan andra identitetshandlingar gott kan vara könsneutrala. Däremot kan jag tänka mig att förändra vissa andra saker även om de inte är livsviktiga för mig. Jag brukar skilja på livsviktiga ingrepp och de som mest är estetiska. Innan jag började utredningen, och även en bit in i den, trodde jag att det skulle vara livsviktigt för mig att ta bort livmoder och äggstockar samt skaffa mig en penis. Det förändrades med hormonerna och det blev inte lika akut att avlägsna några könskörtlar. Och när Deanne Mannelid, min utredare, uttryckte ett ogillande för män med livmödrar som då kan få barn gick min trotsdemon igång (jag sa "trotssyndrom" i mikrofonen men jag har ju ingen diagnos för det så kanske lite dumt att använda ett sådant ord) och tyckte att då ska jag fan behålla skiten för uppenbarligen retar det folk. Det är dock inte livsavgörande för mig vad jag har mellan benen eftersom det inte är där min könsidentitet sitter. Om den gjorde det (suttit mellan benen) hade jag inte varit trans. Däremot skulle det vara trevligt att kunna byta om med ciskillar utan att behöva vara rädd att bli "avslöjad" vilket kan bli pinsamt (om inte värre) även om jag hittills aldrig stött på några problem. Så estetiken gör jag gärna något åt även om jag vill undvika invasiva ingrepp med lång läketid och stora komplikationsrisker. Med tanke på att jag pratat om att föda barn kanske man kan tro att jag ångrar mastektomin men att ta bort brösten var ett livsavgörande ingrepp för mig. Sådant är olika från person till person och därför är det så viktigt att transvården individualiseras både gällande juridiken, det medicinska och könsuttrycken precis så som föreslås:

"Det är mot denna bakgrund lämpligt att för den nya lagen utgå från förutsättningarna i nuvarande 1 §. Förutsättningarna för när underlivskirurgi ska kunna genomföras bör dock omformuleras något när det gäller i förhållande till punkten 1 ovan. Det är olämpligt att i lagen ange att personen sedan en lång tid upplever att ”han eller hon tillhör det andra könet” eftersom det kan leda tankarna fel. En sådan formulering kan uppfattas som att det är en förutsättning att personens könsidentitet inte stämmer med det juridiska könet, vilket ju inte alltid kommer att vara fallet. Förutsättningen bör därför i stället formuleras som att personen ” upplever att kroppen inte överensstämmer med könsidentiteten”. Vad gäller i förhållande till punkten 2 bedöms det inte tidsenligt att i lag kräva att en person ska uppträda i enlighet med det upplevda könet, varför kravet tagits bort i det nya lagförslaget. Ett sådant krav riskerar att påtvinga personer ett visst beteende utifrån andras upplevelse om hur ett visst kön ska uppträda." s.65

Det var det här jag ville bidra med till föreläsningen om "Rätt till rätt kön" som Åshild Marie Vige höll på Unga Magasinet i Sundsvall 5/7 och en positiv bild om att Sverige är på väg åt rätt håll. Men man behöver ju inte överdriva som jag råkade göra...

Den som vill läsa promemorian jag citerat från kan klicka på länken:
https://www.regeringen.se/4990f8/contentassets/313687fc78b643e7be24a8ab994477e5/vissa-kirurgiska-ingrepp-ds-2018_11.pdf Jag har inte läst den i sin helhet utan bara det som verkade relevant.