Ett kall

Det är skönt att få en påminnelse ibland om varför jag gör det jobb jag gör och varför jag valt den utbildning jag snart börjar det sista året på (men som inte räcker för att jag ska komma dit jag vill), även om det samtidigt innebär att mindre trevliga situationer och händelser dyker upp.

Jag känner mig ofta förvirrad över målet med utbildningen och vad jag vill jobba med när folk frågar och många gånger tror jag att det beror på att jag inte vet vad jag vill göra men i själva verket handlar det nog om att jag inte känner till en specifik yrkestitel att hänga upp målbilden på. Påminner lite om känslan innan jag visste att det fanns ett ord och behandling för fenomenet transsexualism. Man vet egentligen vad det är man vill men har inte riktigt ord för att beskriva det eller en klar bild på hur man ska ta sig dit. Det är då det är både jobbigt och skönt när man får sina påminnelser; jobbigt därför att det innebär att någon är på väg att råka illa ut på ett eller annat sätt, skönt för att det blir tydligare vad jag vill göra åt det.

Man kan nog påstå att det är ett kall. Det riktigt bränner i magen och bröstet, kryper i hårbotten och stramar i ansiktet när jag hör talas om att man vill eller gjort saker mot människor i beroendeställning som jag aldrig skulle acceptera att någon gjorde mot mig om jag befann mig i samma situation. Det är min största styrka och delvis en svaghet när jag jobbar med människor: jag tar det som händer dem väldigt personligt och vill försvara dem så som jag själv skulle vilja bli försvarad om jag befann mig i samma situation. En del skulle påstå att det gör mig för engagerad (om man nu kan bli det) och ser det som ett hot mot rådande arbetssätt t.ex. men också mot mig själv då det ökar risken för utbrändhet (det kan också innebära att jag bara ser mitt behov och inte behovet hos den det faktiskt gäller). Och självklart måste man kompromissa och vara pragmatisk ibland för att verksamheten ska fungera i ett längre perspektiv och inte bara här och nu. Ibland ställs den balansen på sin spets och det uppstår konflikter i vad som är bäst för den enskilde i förhållande till gruppen och det är precis där jag vill vara; i brytpunkten där brukarens rättigheter och behov ställs mot personalens rättigheter och behov (och verksamhetens men den borde rimligen anpassas efter sitt syfte).

Det finns ett bibelcitat som lyder ungefär så här: "Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig", Matteus 25:40. Första gången jag hörde det tolkade jag det direkt som: det (onda) ni gjort mot mina minsta, det har ni även gjort mot mig", alltså väldigt personligt och det säger säkert en hel del om min inställning till människans inneboende "godhet". Det råder delade meningar om hur det ska tolkas men när jag läser hela Matteus 25 tolkar jag det som att Jesus säger att om man tar hand om de hungriga, hemlösa, sjuka och nakna då tar man också hand om honom (och inte bara hans blodsbröder och lärjungar som någon uttolkade det). Att ta hand om och skydda "de minsta" i samhället, i mitt fall framförallt funktionsnedsatta människor, är min grundläggande funktion som människa för det gjorde jag redan när jag började på dagis/förskola. Det är en instinkt (och våga bara kalla det för en "modersinstinkt" för det finns gott om människohannar där ute som skulle göra samma sak om de inte fick misstänksamhet och löje som tack!) men mitt kall är att försvara dem. Ta hand om kan andra göra, likväl som jag själv, men det är inte alla som kan agera försvarare, advokat och förkämpe. Både brukare och personal behöver någon som kan det, för balansgången är svår och det kan behövas hjälp utifrån för att få stöd i svåra frågor som delar personalgruppen eller för att få en chef eller kommun etc. att sätta in mer resurser så att personalen kan göra sitt jobb. Ofta orkar man inte med att både vara omvårdnadspersonal och förkämpe för sin(a) brukare/kunder/patienter och/eller för sig själv.

Jag vet att den typen av konsultjobb finns, men vet ingen särskild titel för det eller speciell utbildning mot det så därför famlar jag lite i blindo men är fast besluten att hitta det yrket om jag så ska snickra ihop det själv!