För bil, vill säga. MC-kortet har jag haft sedan hösten 2004 men det är mer än tio år sedan jag körde MC (minns jag ens hur man gör?!). I vilket fall är det precis idag tio år sedan jag tog bilkörkortet. Det kanske inte är en så stor grej för vissa men med den sociala fobi jag hade på den tiden var det ändå en bedrift. Flera månader av att passera körskolans lokaler med gnagande ångest och dåligt samvete: jag borde ju gå in och boka tid! Sedan några försök till att faktiskt gå in men bara lyckas lokalisera dörren eller ta sig upp för trappan innan man fega ur och gick hem igen. Vissa trösklar är högre än andra att ta sig över men det är ibland nödvändigt. Utan körkort hade jag inte fått mitt första jobb i teckenspråklig miljö, ett språk jag inte bara ville lära mig mer av utan också visste skulle hjälpa mig låsa upp kroppsspråket. Vad jag inte visste var att på just den arbetsplatsen skulle jag lära mig att min "uttryckslöshet/känslokyla" och "passiva" stillsamhet är naturligt lågaffektivt och en fördel i arbete med människor som lätt blir överväldigade av sina egna och andras känsloyttringar: om jag kan kontrollera mina känslor och medvetet låta bli att spegla andras underlättar det för andra att behålla lugnet. Där fanns också kollegor som lät mig hålla mig på min kant och successivt i min egen takt bli mer social på mina villkor. Körkortet ledde alltså i princip omedelbart till ett jobb som gav mig den rehabilitering jag behövde för att på sikt bli fri min sociala fobi. Det tackar jag mina kollegor på Mo Gård för.
Övningskörningen började i januari och eftersom jag kört privat på landsvägen hemma i flera år var det mest finliret som behövde komma till. Och stadstrafik samt filkörning som Enköping är bättre lämpat för än lilla Ljusdal. Ett par gånger var jag nära att köra ihjäl både mig själv och läraren- efter en saxvändning råkade jag hamna på fel sida av gatan, fick möte och hjärnan gick i baklås. Det var vid någon av de fösta lektionerna när jag fortfarande var så spänd att jag fick ont i ryggen och spänningshuvudvärk efter varje lektion- vilket jag även fick när jag började övningsköra för MC (så mycket nya intryck att hinna uppfatta och bearbeta!). Andra gången var vid övningsuppkörningen då jag skulle hela vägen runt i en tvåfilig rondell men valde att köra i ytterfilen (vilket är helt okej så länge man inte blinkar) men en långtradare körde förbi på insidan och jag uppfattade inte att den blinkade ut sig och därmed skar min fil. Min hjärna konstaterade obekymrat att vi höll på att köra in i sidan på lastbilen medan läraren skräckslaget undrade vad fan jag höll på med och ställde sig på bromsen. När vi stod still körde även släpet förbi...hoppsan. Jag trodde de skulle förbjuda mig att ta körkortet där och då.
Nu har det som sagt gått tio år och det utan någon som helst olycka (tur eller skicklighet?). Jag har hållit mig på vägen trots en benägenhet till blyfot, inga krockar trots att jag chansat vid någon utfart eller missat/ignorerat ett par rödljus här och där (ena gången var vid ett övergångsställe där alla redan gått över och därmed ansåg jag att det var okej att köra men bilen bakom signalerade som om det var värsta överträdelsen- sedan kör hen om mig trots att jag redan körde något över hastighetsbegränsningen så hen var med andra ord inte så nitisk själv med trafikreglerna...). Jag har dock skrapat bakskärmen (som precis rostbehandlats och lackats) när jag skulle ut från en innergård genom en tunnel/viadukt under huset och svängde lite för snävt, jag har även i gånghastighet och vintertid skurit ner lite på sidan av vägen upp till mina föräldrars hus men det räckte med en knuff för att komma loss. Eftersom jag vet med mig att jag lätt blir stressad i stadstrafik p.g.a. alla intryck undviker jag det och rusningstid, jag kör aldrig om jag känner mig det minsta trött eller ofokuserad/stressad/arg då det ökar risken för att jag missar viktig information och/eller tar onödiga risker, dessutom är det alltid planerad körning som gäller så att jag kan ta det lugnt även om andra kör som idioter- det innebär också att jag undviker att köra i taskigt väglag/väder. Jag tar många raster och drabbas aldrig av "road rage" men behöver träna mer på start i backe, parkera rakt och fickparkera; annars skulle jag påstå att jag är en mycket trygg och kompetent bilförare. Dra inte igång någon ljudbok bara för då glömmer jag bort att styra och växla, likaså om man tecknar, och jag svarar/pratar aldrig i telefon när jag kör av samma anledning...
Nu ska det bli spännande att se om det går tio år till utan dikeskörningar, krockar eller andra mer allvarliga incidenter (jag räknar inte småsaker som skrapad lack...). Vad är sannolikheten för det? Ökar olycks- och skaderisken för varje skadefritt år eller minskar den i takt med körvana? Om tio år kanske vi inte ens får ha bilar längre ur miljösynpunkt (elbilar är inte heller miljövänliga) så jag planerar för att lära mig köra hundspann vintertid när det blir svårare att cykla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar