Invasofobi (telefonskräck)

Den som sett reklamen från Vimla känner kanske igen uttrycket och förstår känslan av att vilja slänga ifrån sig mobilen när den ringer- speciellt om den plötsligt börjar sträcka sina bläckfisktentakler efter en! Lyckligtvis har min mobil hittills inte utvecklat några tentakler (vore iofs bra så ofta som den till synes av egen vilja kastar sig mot golvet).

Om man inte sett reklamen vet man kanske inte vad jag pratar om, eller vart tentaklerna kommer ifrån (Vimlas reklam förstås, googla!), men de flesta känner kanske till telefonskräck. Jag hade det i många år, även innan mobilerna kom, men har haft mer problem med att ringa än att svara. På något sätt har det känts som att är någon "dum" nog att ringa får de väl skylla sig själv, typ (jag menar bara att ansvaret ligger på den som ringer...).

Första gången som jag minns att jag tyckte det var jobbigt att ringa gick jag i mellanstadiet och skulle på nåt skoldisco. Eftersom det var så långt till och från skolan tyckte mamma att jag kunde ringa min moster och fråga om jag fick komma dit efter skolan- men jag var tvungen att ringa själv. Tillslut gjorde jag det, och det gick ju bra, men jag hade ändå hjärtklappning och ont i magen av det.

Åren går och man förväntas ringa praktikplatser, sommarjobb och så småningom ett riktigt jobb. Kallsvett, svårt att sova, flera veckors förberedelser med detaljerade manus, timmar av att slå in numret, radera och börja om, därefter ringa men omedelbart stänga av innan signalen nått fram. Börja om igen någon timme senare eller nästa dag, kanske bäst att vänta till nästa vecka? Man har ju ändå kommit en bit på vägen...När man väl låter signalerna gå fram och någon svarar i andra änden rabblar man sitt namn och ärende alldeles för fort utan att andas. Får kanske ta om för att de inte hörde. Försöker igen. Upptäcker under samtalet att man gnider handflatan hårt och snabbt mot låret så att det hettar av friktionen. Slutar och hör istället hur rösten går upp i allt ljusare toner och att man fortfarande pratar alldeles för snabbt. Det hörs tydligt att man är nervös! Inser att det är lugnande att gnida handen mot låret så låter den hållas. Personen i andra änden ställer frågor som man inte kan svara på sådär oförberett och panikartat försöker man återföra samtalet till manuset tills det äntligen är över- och man slänger sig på sängen i fosterställning. Utmattad och fullständigt tillintetgjord över hur man gjort bort sig samtidigt som man hatar sig själv lika mycket över att man ens tycker det är jobbigt. Det borde vara lätt som en plätt!

Så hade jag det i många år och jag visste hela tiden att det var något sjukt med det. Eller i alla fall mindre funktionellt och definitivt inte rationellt men det är ju det fobi innebär- att det är en irrationell rädsla för något som egentligen är helt ofarligt. Å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är helt ofarligt att misslyckas med sitt jobbsökande på grund av telefonskräck? Inte om ens uppehälle hänger på Arbetsförmedlingen och socialbidrag. Tar de hänsyn till att man har telefonskräck och även social fobi? Inte alls. Du ska söka jobb 8 timmar om dagen- helst via telefon! Inte varannan vecka på grund av ångest och mental förberedelse, vad är det för larv?! Psykologen AF använde sig av påstod att människor med social fobi inte tittar folk i ansiktet som jag gjorde. Människor med social fobi kryper ihop och pratar med svag röst. Det slog honom aldrig att man kan göra både det ena och det andra samtidigt och att olika situationer kräver olika försvar. Att se människor i ansiktet är ett måste för att kunna läsa av deras verkliga intentioner. Och speciellt psykologer måste man vara tydlig med för att de ska förstå vad man har för problem- som de ändå inte förstår...

Jag hade tur och fick hjälp av min socialsekreterare/handläggare istället som skickade mig till en arbetsmarknadskonsulent som ringde på en jobbannons åt mig. En sådan borde alla ha. Den hjälpen borde alla få. Samtidigt blir man ju inte av med sina fobier genom att undvika det man är rädd för, tvärt om faktiskt. Ju mer man undviker sina rädslor desto värre blir det, men man måste bearbeta dem i sin egen takt när man har rätt energi för det. Att vara arbetslös är en ångest i sig och man orkar inte kriga på alla fronter så därför kan man behöva hjälp. Jobbet jag valde som konsulenten ringde på åt mig var i teckenspråklig miljö eftersom jag ville bibehålla och lära mig mer om språket, men också för att det tvingar en att använda kroppsspråk och mimik som jag av olika anledningar (framförallt depression och rädsla för att göra fel) slutat använda. Man känner sig instängd utan kroppsspråk. 

Det var på jobbet som jag började bearbeta min invasofobi på riktigt. Jag insåg att även om det fortfarande var jobbigt och jag skräcksvettades (ni vet den där fräna svetten som bryter igenom alla sorters deo!) var det av någon anledning lättare att ringa för andras skull än min egen. Att ringa efter taxi till en brukare var ont-i-magen-jobbigt men inte sömnlös-i-en-vecka-jobbigt. Det räckte med att ha alla detaljer nedskrivna (manus) för att det skulle vara görbart med ett djupt andetag. På så sätt började jag få syn på grunderna till min fobi, alltså varför det var så jobbigt att ringa.

Att vara till besvär är något av en dödssynd. Att jag skulle be om något som jag behövde och därmed kräva någon annans tid och energi för min skull?! Vem fan trodde jag att jag var? Men det var kanske inte det värsta, utan tänk om jag dessutom fick ett nej när jag väl tagit mod till mig att be om det där jag behövde? Ja, tänk om jag får ett nej...vad gör det då? För att bearbeta min fobi var jag tvungen att våga fråga varför jag var rädd för "nej", och varför jag var rädd för att vara till besvär, och varför det vore så hemskt att inte kunna svara på en fråga och varför det skulle vara så pinsamt att råka snubbla på orden och säga något obegripligt eller inte höra vad den andra säger. Vad gör det då?!

Det är ju klart att man inte kommer över sin fobi över en natt eller ens på en vecka- det har tagit år av att succesivt tvinga sig genom ångesten tills den inte längre rår på en för att man accepterar (och överlever) de där felsägningarna, att man måste säga "va?" flera gånger och inse att folk inte verkar bli så störda av att man ringer och ber om något. Inte dör jag av ett nej heller även om jag kan bli lite besviken ibland. Idag är det "bara" att plocka upp telefonen och fråga om man möjligen kan få en praktikplats trots rådande pandemi? Jag behöver inte ens manus. Det är fortfarande inte kul (eller lätt att veta vart man ska ringa) men jag gör det utan ångest för den reflexen har jag jobbat bort, och det är jag stolt över för jag var tvungen att göra det själv. Ingen annan kan göra det arbetet åt en. Andra kan hjälpa en med det som stundvis blir övermäktigt men i slutändan måste man själv ta tag i problemen och göra något åt dem för egen maskin. Det är enda sättet att komma vidare. Samtidigt är jag väl medveten om att jag när som helst kan trilla dit igen ifall det uppstår en kris som får tillvaron att falla ihop, men då vet jag också att det lönar sig att be om hjälp så länge man inte ger upp, och har jag övervunnit ångesten en gång kan jag göra det igen.

Det vore ju dock trevligt om någon också svarade när man ringer men alla är så upptagna att de inte ens har tid att svara i telefon (spenderade flera minuter i telefonkö utan resultat idag). No worries, jag föredrar ju fortfarande mejl och sms då villkoren är på min sida och jag får tala till punkt. Risken är bara att de försvinner som spam eftersom folk tvingas söka alla jobb som finns ute trots att de varken vill ha dem eller har behörighet men tvingas av Arbetsförmedling och A-kassa, av "systemet", att söka mer än vad som är rimligt. Något borde göras åt det också (basinkomst, t.ex. så kanske folk har mindre ångest och mer energi till att vara innovativa entreprenörer som skapar jobb åt sig själva och andra) men just nu hoppas jag bara att mitt mejl blir läst och att jag får ett "JA! Välkommen hit blivande arbetsmiljöingenjör!" 

Det vore riktigt nice!
(Kämpa på och ge aldrig upp!)