Första mötet...

 ...åtminstone det första formella mötet. Med andevärlden. Jodu, sånt där flum som inte går att bevisa om det existerar eller inte, sånt vill jag tro på eftersom jag har en "känsla" av att det kan vara verkligt. Kan vara hjärnspöken också, såklart, men vad spelar det för roll egentligen? Det fyller en funktion; jag, och flera med mig, mår bra av det. Och inte bara för att det är "tröstande" för även om man tänker sig att allt är en slump och andar eller den typen av magiskt tänkande bara är påhitt och inget kan vara "mer" än det man kan mäta eller ta på så upplever i alla fall jag att livet blir mycket mer tillfredsställande och lättare att hantera om jag tänker att allt händer av en anledning- även om det är jag själv som måste hitta på en anledning till varför ditten eller datten hände just mig. Det ger en illusorisk känsla av kontroll. Även om saker och ting "bara händer" utan mening eller sammanhang så kan jag skapa mening genom att se konsekvenserna som lärdomar och därmed använda dem till min fördel. Inget ont som inte för något gott med sig. Kanske är det ett privilegierat sätt att tänka, för hur mycket "ont" har jag varit med om egentligen? Inte mycket om man jämför med någon i en gummibåt på Medelhavet. Svårt att se hur det livsödet skulle kunna föra något "gott" med sig när det innebär så mycket rädsla och smärta. Jag tror snarare det kan leda till mer "ondska" med tanke på hur illa behandlade flyktingarna blir...i och för sig blir kanske också det en lärdom för mänskligheten: så som du behandlar andra...

Hur gick det för mig då? Bara fint, såklart. Solen skiner på mig, som hon sa. Jag är på gång. Sakta men säkert kommer jag närmare målet, men som det verkar har jag ett annat mål i sikte än vad det i själva verket kommer bli. Brukar inte livet vara så? Speciellt när man är ung (som jag ändå fortfarande är): man tror att man är på väg åt ett visst håll men i slutänden hamnar man någon annanstans. Inget konstigt med det. Men om jag ska hålla på med healing och jobba "typ" som ett medium själv det vet jag väl inte...hon trodde det. Jag är tveksam. Jag har redan fått ett dödsbud som slagit in och vill helst inte få några fler. Jag vet redan att vi ska dö och behöver inte veta vem, hur eller när...det kan såklart ha varit en ren slump, då ofödda har en tendens att dö ibland, men föraningar och varsel känns väldigt annorlunda än rena sannolikhetsberäkningar. Även om man som jag gör dem med intuition (eftersom jag inte räknar så bra). Hon påstod att man kan blockera sådant, så kanske. Shamanism tycker jag låter intressant- och har förövrigt varit ett vanligt "yrke" för transpersoner i många kulturer.

Hon sa en massa andra intressanta saker också, men det bästa med hela sittningen var kanske att jag fick syta en supermysig chokladbrun chihuahua som insisterar på att ligga i knä hos alla som kommer dit. Helt underbart! Och jättebra till att hjälpa en släppa stressen som uppstod när jag körde vilse och blev lite sen till mitt möte...varför är Sundsvall byggt som en jävla labyrint?! Jag visste precis vart jag skulle, men inte vilka vägar jag skulle ta och översnöade skyltar hjälper ju inte heller (GPS har jag inte, än). Skitdåligt väglag var det också så egentligen borde jag ha stannat hemma och tagit det på telefon- men då hade jag ju missat vovven! Och det känns lite speciellt att träffa ett medium. Jag har träffat mediala personer förut men inte i ett professionellt möte. Och jag varken hör eller ser andar själv. Känner dem inte heller men jag har många "beskyddare" och vägledare tydligen. Det känns bra att ha.

Nästa andliga projekt blir "gong bad": avslappning till ljudet av en gong-gong. Låter mysigt!