Att utmana sina fördomar

Som transperson kan man råka ut för fenomenet att göras till ofrivillig trans* encyklopedi för både kända och okända människor. Hur man hanterar det är lite olika men jag brukar ta det med ro. Jag fattar att folk har frågor när de inte springer på oss till vardags, och man kanske inte är fullt så intresserad att man sitter och googlar i oändlighet kring det heller. Man är bara vanligt mänskligt nyfiken på något man inte vet så mycket om och vill få svar från "källan" när man får chansen. Visst finns det de som verkar glömma vanlig artighet och hyfs när de står inför någon som de inte upplever som en "vanlig" människa, men det är sällan jag personligen råkat ut för det. Oftast är folk som folk är mest och jag försöker påpeka att jag inte vet allt om vad som händer i transsvängen (politiskt etc) och bara kan prata utifrån mina egna erfarenheter- vilket jag inte har något emot att göra- och så länge man ställer frågor på ett respektfullt sätt, även om de kan vara "privata", brukar jag svara även om det inte alltid är så lätta frågor att svara på. 
 
Nyligen blev jag tillfrågad om jag ville träffa en person som hade som skoluppgift att intervjua någon de kanske hade lite fördomar om. Genast fick jag lite fördomar om en person som specifikt vill träffa en transperson i det syftet! Tänk om jag skulle få ta emot en massa anklagelser och hat? Men jag tvekade bara en liten stund innan jag sa ja. Det kan ju vara ett lärorikt möte även för mig. Och ja, det blev riktigt fint.

Det jag särskilt tar med mig är det mänskliga i att initialt slå ifrån sig saker man tycker är nytt och obehagligt, som man inte förstår och inte vet så mycket om. Som min första reaktion när jag blev erbjuden att jobba med någon som fötts med dövblindhet. NEJ! Absolut inte! Varför skulle jag utsätta mig för ett så "hemskt" livsöde?! Det jag kände var panikångest och rädsla inför något som är så främmande för mig men vardag för någon annan. Och även fast jag visste att min reaktion var irrationell och berodde på min egen rädsla för att BLI döv och blind, vilket är en helt annan sak än att födas så, tog det några dagar att ens kunna läsa på om det eftersom mina obehagskänslor blev för starka. När jag väl kommit över det steget bad jag om att få träffa en person som hade medfödd dövblindhet. Ungefär samma process som personen jag träffade vid det här tillfället hade gått igenom (nej, inte exakt, men vissa känslor måste överkommas innan man kan ta nästa steg). Jag känner stor respekt för det och viljan att utvecklas, att utmana sina förutfattade meningar och försöka förstå hur någon annan tänker och fungerar istället för att bara tycka och tro. Det kräver en viss känslomässig och personlig mognad att våga utsätta sig för möjligheten att man kan ha missförstått något.

Det är dock väldigt lärorikt och man växer en del som människa. De tankar och funderingar jag möttes av vid det här mötet har jag mött förr och även kämpat med för egen del om mig själv. Som till exempel varför det inte räckte att bara vara mig själv utan några hormoner och en bröstoperation. Jag kan ju inte bli arg när andra ställer den frågan eftersom jag ställt den oräkneliga gånger till mig själv- och det är inte alltid jag kommer ihåg svaret nu heller! För det finns kanske inte bara ett svar utan flera. Ett svar är att hur mycket jag än försökte vara mig själv nådde jag aldrig riktigt fram till andra, för de såg inte mig som jag såg och ser mig själv. De såg någon annan och bemötte mig därefter. Det gör att man känner sig osynlig/overklig och är en anledning till att jag tillslut valde den medicinska vägen. Men då låter det som att jag "gav upp" inför snäva könsroller fast det inte är vad det handlar om. Det var ju inte för att "få" gå i byxor och ha kort hår som jag gjorde det utan kanske snarare för att slippa överkompensera min bristande manlighet med just det- stereotypa maskulinitetssymboler. Kanske låter det lite som samma sak, inte vet jag. En annan anledning var för att jag ju faktiskt inte gillade att ha bröst, att jag faktiskt längtade efter det som kommer med en manlig pubertet trots att det inte är vad kroppar som min "normalt" utvecklar. Om det är så jag egentligen vill ha det varför ska jag inte kunna få det? Oavsett hur jag definierar mig? Vem har sagt att man inte får förändra sin kropp på ett sätt som man känner sig mer bekväm med oavsett hur eller varför man vill göra det? Ska jag vara helt ärlig identifierar jag mig bara som transman därför att det är ett vedertaget begrepp som gör det enklare för omvärlden att relatera till mig, och i synnerhet för att få vården jag ville ha och behövde. Definitionen av transsexuell är ju att man har förutsättningarna för ett kön men vill se ut som ett annat eftersom det är personer med de kropparna man automatiskt tar efter och jämför sig med (jag tror det har något med spegelneuroner att göra). Om det gör mig trans, så fine. Egentligen är jag bara jag.