När jag var runt 11-12 försökte jag se mig själv i framtiden, som vuxen. Det var inte så svårt att föreställa sig, men inte heller så upplyftande för jag kom fram till att jag inte skulle bli så gammal.
Vid tillfället satt för mig själv och antogs väl titta på utsikten från Lotsberget på Ulvön, men betraktade snarare mina klasskamrater som satt eller stod i par eller mindre grupper runt om mig. Som vanligt var jag inte riktigt med i gänget och kanske kände jag mig lite ensam.
Vad jag kunde "se" om min framtid var ett kalejdoskop av formlösa bilder i färg som i perioder blev gråskalor för att sedan upphöra i mörker. På det viset "visste" jag att om jag inte gjorde något åt mitt liv, något avgörande, kanske drastiskt, skulle jag vara död innan 25. Men jag visste inte (då) vad jag behövde göra. OM jag gjorde det som behövdes skulle jag leva någorlunda lycklig (färgerna kom tillbaka) men inte länge- om jag blev 30 skulle jag vara glad, 35 var att hoppas på för mycket. Mörkret strax innan dess var kompakt med bara en liten svag ljusglimt. Jag tolkade det som att risken var överhängande att jag skulle dö och chanserna små att undkomma.
Därför känns det lite speciellt att jag överlevt till min 35-årsdag och har firat den extra. Det kan tyckas fånigt för de som inte tror på föraningar och sånt trams, men jag har haft tillräckligt många (inklusive dödsbud) för att inte kunna avfärda det helt. Känslan av "vetskap" är dessutom en helt annan än när något helt enkelt är sannolikt (jag är ganska bra på normala förutsägelser som bygger på logiska samband också). Jag bestämde mig för att göra min transition när jag var 20-21 och jag är helt säker på att det är anledningen till att jag blev 25 och mer därtill. Jag var 29 när jag senast hade en allvarlig tanke på självmord (pga olycklig "kärlek" av alla fåniga saker!) och mådde skit med enorma toppar och dalar i minst ett halvår efter det innan jag började känna mig stabil igen.
Och förra året i slutet på sommaren kom nästa "dal" i måendet. Jag var trött i kroppen som om jag varit sjuk, orkade inte göra saker på samma sätt som tidigare, en otäck fördröjdning mellan tanke och handling infann sig som gjorde mig en fara i trafiken och negativa tankar som jag trodde jag var klar med sedan innan transitionen kom tillbaka. Jag vaknade ofta av att jag "dog" på något våldsamt sätt och blev rädd att jag antingen var på väg in i en riktig depression eller satt igång en självuppfyllande profetia (båda är mycket möjliga).
Så den här gången sökte jag hjälp. Jag skrev om det i vintras. Som tur är var det enkelt löst. I samråd med psykolog och hormonläkare valde jag att höja min testosterondos en aning. Hormoner har en väldigt stark påverkan på vårt psyke och på två dagar med ny dos var det som att vända på en hand (jag tar gel som är enkelt att justera från ena dagen till den andra). Plötsligt hade jag väldigt mycket mer energi igen och de negativa tankarna var som bortblåsta. Jag blev mig själv igen! Visst kan det återvändande ljuset ha en del i det, eller lunchpromenaderna, men en så snabb förändring är antingen placebo eller ett verksamt preparat (eller en kombo). Det har dock hållit i sig. Mina tankar på att jag absolut har kunnat dö dagarna innan min födelsedag har varit lättsamma memento mori påminnelser (som är relevanta varje dag) och inte det minsta ångestfyllda för jag har inte kännt att det funnits någon reell risk.
Inte för att det är säkert jag skulle känna det även om det finns någon substans i sådana föraningar (men jag vill tro det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar