Ångest

Det var länge sen nu men idag gjorde jag det igen. Jag vägrade. På lördag är det Geijerskolans dag och vi skrivare ska läsa upp egna texter inför publik. Jag kan inte beskriva känslan som fyller mig inför det men det är så illa att jag helt plötsligt inte ens kunde läsa upp de föreslagna texterna inför klassen idag. Jag menar, det har jag ju ändå gjort förut utan större problem men nu när jag vet vad det är till för då låser det sig. Kan inte förmå mig till att sätta/ställa mig inför dem och läsa rakt upp och ner på det professionella sätt jag vet att jag kan göra det på egentligen. Visa dem att jag faktiskt kan det där och är duktig på det. Om det bara var så enkelt att jag tycker det är tråkigt och därför inte vill men så är det ju inte. Att jag känner mig stressad är bara halva sanningen. Jag blockar helt enkelt mig själv. Bara tanken på att stå där, på riktigt, och läsa högt inför främmande människor får en stor tyngd att fylla kroppen och sinnet så att jag inte kan få fram ett ord utan blir bara frustrerad och arg för att jag inte når fram eller igenom muren. Det kan inte vara annat än prestationsångest och jag tänker skylla allt på idioterna som föraktfullt bara glodde på mig när jag gjorde min sista insats som skådespelare. De blickarna har jagat mig sedan dess och på gymnasiet började jag vägra, nästan som en hopphäst som blivit skadad av ett hinder och sedan vägrar hoppa igen. Jag vet att jag kan men vågar inte. Jag är rädd för domen, fördömandet trots att jag egentligen vet att ingen kommer att se på mig så…men hur vet jag det? Jag är säker på att om jag gör det här, jag läser mina texter, då kommer rädslan att släppa. Jag kommer ihåg när Fia hoppade höjd. Hon var lika duktig som mig och kunde säkert ha blivit bättre men en dag fick hon armen under sig när hon landade på madrassen och på så sätt uppstod en spricka i handleden som gjorde fruktansvärt ont. Jag minns hur lång tid det tog för henne att våga hoppa över ribban igen. Hon sprang mot den, liksom hästen mot sitt hinder, men nitade i sista sekunden. Jag gör likadant nu. Men hur gjorde hon för att våga ta språnget igen? För det gjorde hon.
Varje gång ett formellt uppträdande kommer på tal minns någon del av mig hur jag en gång godtroget spelade min roll i pjäsen, och jag tror faktiskt jag gjorde det helt okey, men bemötandet jag fick från ”ledaren” i min grupp gör att jag hukar än idag. Han sa ingenting, bara såg på mig med sina svarta ögon med nedlåtande och föraktfull min som om jag verkligen förpestade hans tillvaro och smutsade ner honom med min blotta existens. Det spelar ingen roll om det bara är min egen fantasi som skapade den där känslan av att vara ett äckligt kryp i hans ögon och ett ingenting hos publiken oavsett vad jag gjorde, fast äckligare om jag dessutom var lika bra eller bättre än honom. Han var stjärnan och jag var förloraren vilket inte bara var en teatralisk gestaltning utan även sanningen. Med den pjäsen spelade vi ut våra verkliga roller i livet som majoriteten av det lilla samhället ”högstadiet” hade bestämt det. Det var kilen som slogs in mellan mitt dittills okränkbara självförtroende och det offentliga jaget. Det var en sådan chock att jag inte kunde bestrida det. Jag har insett att jag inte längre är mig själv nog som jag var innan utan måste ha andras bekräftelser och samtidigt är jag rädd för att de ska ogilla det de ser. Besvikelse eller förakt är lika illa, jag står inte ut med någon av dem så helst vill jag inte att de ska lägga märke till mig alls.
Men varför? Varför kan jag inte få vara den där frispråkiga och självständiga ungen igen som jag var innan jag såg mönstren, normerna och tog hänsyn till spelreglerna? Varför är jag så rädd för att bli sedd i ett sådant offentligt sammanhang? Som någon som har nåt att säga bara för egenrätten att få ta plats och höras? Som om även jag, det äckliga krypet, får göra det och vara bra på det.