Dödsångest och framtidstro

Igår kväll rullade det stora vemodet in över mina sinnen trots att jag hittat ett trevligt boende för jag har ju fortfarande ingen bekräftan om att jag kommer in på universitetet och jag började oroa mig för det samt att studierna ska bli för tuffa. Dessutom sörjde jag mina ungdomsböcker som kära mor bara gav bort utan att fråga mig först, jag vet; jag är överdrivet sentimental ibland men det kändes faktiskt som om hon svek ett förtroende. När jag ändå höll på att tycka synd om mig själv passade jag på att ha ångest över min egen framtida död och icke-existens. Vad är det för mening med att leva när jag inte själv kommer ha någon glädje av det jag (förhoppningsvis) åstadkommer under min livstid då jag väl är död? Jag kan gärna dö så länge jag får sitta där på andra sidan livet och titta på de som är kvar och se hur mitt liv påverkar dem, särskilt om jag lyckas skriva någon bok. Med andra ord hoppas jag verkligen att jag har en själ som skulle kunna göra just det, eller åtminstone återfödas, men av någon anledning kan jag inte tro på det eftersom det i mitt tycke verkar mer troligt att mitt medvetande existerar endast tack vare denna kropp och när den slutar fungera kommer inte mitt medvetande att överleva heller. Alltså får jag lite existensångest (antar jag att man kan kalla det).

Så i morse när jag vaknade kände jag inte alls för att gå upp och låg därför kvar till strax över tolv vilket i min värld är väldigt länge eftersom min biologiska mat-och-sov-klocka säger att mellan 5 och 8 är det optimalt att börja dagen. Det var till och med så illa att jag funderade på om jag inte skulle ta några av pappas triangelprydda smärtstillande tabletter som otvivelaktigt skulle sända mig raka vägen till intigheten när endast en av dem får kära far att somna av som en klubbad oxe i flera timmar och vakna utan minsta smärtkänning. Tar lilla jag flera lär jag inte vakna igen, och vem vet, det kanske räcker med en? Men jag är alldesles för rädd för den där intigheten för att tanken skulle komma i närheten av att ens vara lite frästande. Jag avskyr tanken på att inte finnas till och att därmed inte kunna känna något. Att lida av vemod och lite ångest är att känna och än så länge föredrar jag det.

Men när jag väl kom upp var jag håglös och ointresserad och bara less på allt. Av ren tristess började jag leta bloggar om död och livsleda (jävla emo), hittade ingen men väl en blogg som Linda tipsat om nämligen Immanuel Brändemos blogg "Trollhare" (http://trollhare.wordpress.com) och jag började kika. Fastnade helt och plötsligt var vemodet som bortblåst. Hen är transexuell och har Asperger och skriver fantastiskt engagerande och intressant. Upptäckte att jag inte är den ende som upplever kön vara lika relevant när jag interagerar med folk som vilket märke det är på deras jeans och att det dessutom kallas "könsblindhet". Att vara det är tydligen väldigt vanligt bland "aspisar" som Trollhare kallar det och hänger ihop med att de överlag brukar vara dåliga på att läsa kroppsspråk och outtalade sociala strukturer (så som könsroller).

Nu är jag plötsligen på gott humör igen vilket är skönt men tanken på döden är aldrig långt borta. Det är därför jag skriver så mycket hela tiden för att något ska finnas kvar av mig när jag väl är borta. Patetiskt egentligen; att man kan vara så egocentrisk men jag antar att det ligger i människans natur. Det är priset vi får betala för vår överlägsna medvetenhet. Men mer om det en annan gång ;)