Matlagning suger. Big time. Jag har varit här i typ sex dagar nu och jag har inte lagat mat nån av de dagarna. Jag har ätit gröt till frukost och kokat upp vatten i en vattenkokare för ett paket nudlar och det är min matlagning. Utöver det har jag ätit sibylla hamburgare, micro paj, micro pizza och på China River med kära F. Idag har jag ätit gröt till frukost och fiberrika flingor till mellis men ännu ingen mat. Jag har försökt planera lite måltider men bara det får mig att somna av tristess, och vi ska inte ens prata om ångesten det väcker att gå och handla ingredienserna som sedan ska förberedas och till råga på allt tillagas! Herregud vilket slöseri med energi! Vem orkar hålla på med sånt? Inte ens min kokbok "Snabbt och gott till vardags" eller "Student kokboken" som jag fick av F hjälper mig. Kan man inte stoppa det i micron tar det för lång tid. Punkt. Men micromat är inte nyttigt. För det första brukar färdiga rätter vara fullproppade med glutamater och för det andra dödar microvågorna en hel del nyttosaker i maten. Så det man stoppar i sig är inte mycket mer än bukfyllnad och inte mycket näring.

Men nu sitter jag och ljuger. Eller snarare berättar jag en halvsanning. Visst, det är jobbigt att behöva lyfta på röven trots att magen skriker (inte än gudskelov) tillochmed för en liten micropizza men det är inte hela problemet. Varför kallar jag känslan jag får inför att handla, förbereda och tillaga maten för "ångest"? Jo, därför att det innebär att jag måste utföra någon form av planerad, organiserad, simultanförmågs krävande aktivitet som dessutom inbegriper heta plattor och fräsande oljor i ett rum där andra människor vistas och kan se mina skräckblanka ögon och panikartade rörelser. Ja, det är synd om mig! Att laga mat innebär att man gör än det ena och än det andra samtidigt. Koka ris/pasta/potatis som visserligen sköter sig själv till stor del men står på en het platta bredvid en annan platta där det är tänkt att jag ska steka en laxfilé i en fräsande stekpanna, en laxfilé som jag måste marinera eller krydda innan den steks samtidigt som jag ska hålla koll på en kastrull med ris på en het platta. När jag skriver ut det så här verkar det inte så farligt eller svårt men det tar tid, minst en halvtimme, det blir en massa disk och jag kommer föra en massa väsen. Jag kommer att väcka uppmärksamhet och ta plats. En egen lägenhet kanske hade varit bra ändå. Men faktum är att det som skrämmer mig mest faktiskt är att ha flera saker samtidigt att göra. Det är också min största farhåga inför studierna; att ha flera stora arbeten att göra samtidigt. Jag tappar fullständigt förmågan att ta tag i det som ska göras och prioritera en ordning som de ska utföras i. Jag blir för stressad när jag vet att något annat också ska göras och vara klart samtidigt och handlingsförlamas. Vart börjar jag? När kommer nästa fas in i bilden? Hur, var, när HUR?

Så har man fått klaga lite också. Botemedlet måste vara att utsätta mig för problemet och INTE ringa och beställa en pizza...