På torsdag ska jag på min tredje jobbintervju i ordningen. Är det tredje gången gillt? Det vore trevligt men jag har inte förväntningarna alltför högt uppsatta. Jag är väldigt nervös.
Det är ett jobb som personlig assistent som ska tillsättas. Till en pojke som heter Robert, som behöver hjälp med läxorna och använder teckenspråk som stöd när han kommunicerar.
Jag läste teckenspråk två terminer i 1a ring.
Därför är jag en kandidat.
Men när jag tog fram mina gamla papper från den tiden för att fräscha upp minnet inser jag att jag inte längre förstår mina egna förklaringar till hur tecknen ska utföras. En del är helt obegripligt; det var helt enkelt för länge sen jag höll på med det.
Och samtidigt är det andra tecken som kommer tillbaka direkt och känslan av att göra dem känns lika speciellt som det gjorde då. Teckenspråket är så uttrycksfullt och även om jag finner grammatiken mycket underlig känns det befriande att använda det. Jag pratar gärna med kroppen men känner att jag håller tillbaka det mesta och det gör teckenspråket väldigt befriande.
Ändå är jag rädd för jobbet som Roberts assistent.
Tänk om jag inte kan tillräckligt mycket?
Samtidigt påminner jag mig om att jag fick väldigt bra kontakt och inte hade några problem alls att förstå en sexårig burmes som inte pratade svenska och använde sig av en underlig och obegriplik engelsk dialekt de få gånger han använde ord för att kommunicera. Nu var han inte på minsta vis förståndshandikappad men däremot helt ointresserad av att vara social på någon annans villkor än sina egna och alltså fann han det inte mödan värt att lära sig samma språk som lärare och kamrater. Han var ju inte intresserad av att kommunicera med dem för han kunde roa sig själv. Men samtidigt ville han inte alltid vara ensam och när han märkte att jag inte ställde kravet att han måste prata med mig utan att det gick lika bra med gester och att jag dessutom ställde upp på lekar som äldre syskon kan göra och personalen absolut inte orkade med blev jag populär.
Men jag kände igen mig själv i den pojken och det är inte säkert att jag gör det med Robert. Jag vet inte ens vad han har för funktionshinder. Och det är en anledning till att jag är orolig.
En andra är att jag inte vet hur jag ska göra med min uppenbarelse. Ska jag komma dit som mig själv med keps och skjorta och uppfattas som en förvuxen pojkflicka/butch trots att jag tror det kan verka avskräckande? Jag har en känsla av att kontrasten mellan mitt namn och den sortens framtoning kan vara lite unsettling för den som bara hört mig tala på telefon och min telefonröst passar fantastiskt bra med ett feminint namn som Therese. Jag behöver ett jobb och jag känner mig nästan beredd att göra vad som helst för att öka chanserna; inklusive att bära en sådan frisyr som i senaste inlägget. Det om något borde tagga ner det butchiga och förhoppningsvis bättre möta förväntningarna. Jag kommer känna mig som en transa men eftersom jag egentligen inte har något emot crossdressing och tvivlar på att det blir en långvarig anställning kan jag kanske lika gärna spela den rollen.
Men jag måste skaffa ett annat pannband för det där blåa matchar ingenting i min garderob för att inte säga hur illa det passar hårklämman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar