Nu har jag flyttat in på riktigt i min lilla stuga som jag hyr 7 kilometer utanför Enköping. Det känns bra. Faktiskt mer än bra förutom att det hade varit trevligt med två rum och inte bara ett; kylskåpet låter en hel del när man försöker sova...
Jag är ganska trött just nu, av fler anledningar. Igår åkte jag tillbaka till Uppsala å först tänkte jag åka direkt ut till Enköping så att jag skulle hinna städa lite kanske och plocka upp det sista men så av ett infall messar jag Dar för att höra om hon vill käka med mig. Det vill hon men inte med en gång för hon wowar så jag går upp till henne å spelar Infamous, ett tvspel som faktiskt är ganska kul. Hon har vid nåt tillfälle sagt att hon ska försöka få in mig i spelsvängen också och det verkar inte bättre än att hon kommer lyckas ;)
Tillslut kommer vi iväg till Lilla Asien där vi käkar och sen ska jag ta 804an mot Enköping. Medan vi står vid busskuren å försöker förstå tidtabellen svischar en 804 förbi utan att jag hinner reagera och vi får vänta på nästa. Ingen stor sak, tänker jag då, de går ju ganska tätt. Så jag tar nästa buss och hoppar av vid Litslena kyrka. Därifrån går jag, kanske en kilometer till en hållplats för 223an mot Grillby, Boglösa å Enköping. Klockan är då nio.
Efter en halvtimme börjar jag gå.
Så långt kan det väl inte vara? tänker jag.
Men påsen med kläder och kylväskan med mjölk är jobbiga att bära.
Jag försöker lifta med passerande bilar men alla är för fina för att plocka upp liftare. Av nån anledning fick jag för mig att det skulle varit annorlunda om jag haft långt flygigt hår, kjol och höga klackar...å andra sidan hade jag nog inte velat bli upplockad på grund av de associationer sådana attribut väcker. Ens om jag varit tjej.
När jag just passerat Grillby till fots börjar det bli riktigt mörkt då klockan är närmare 22.30.
Jag har inga reflexer.
Jag försöker ett par gånger att via 118100 och 118118 få tag på en taxifirma utan framgång (vad är det för mening med sökmotorer när jag inte fattar hur de fungerar?) och när halebop messar för att tala om att jag bara har tjugofem spänn kvar på kortet när det tidigare på dagen varit över sjuttio ger jag upp. Mamma är dessutom vaken fortfarande och messar med mig trots att hon ska upp å jobba eftersom hon är orolig så tillslut fick stoltheten ge vika och jag ringde Michaela, min hyresvärd.
Hon kallar mig "tokfia" och säger att jag skulle ha ringt med en gång; naturligtvis kommer hon och hämtar mig! I bilen berättar hon om den gången hon cyklade in till Enköping och handlande som om hon hade bilen med sig; och likt mig gav sig fan på att hon skulle klara det själv, köpte en till cykelkorg samt snöre att knyta fast gardinstången i ramen med…och tog sig hem. Men när jag väl satt där i en lergul micra insåg jag att inte nog med att det skulle tagit hela natten att gå till Boglösa så hade risken varit stor att jag gått vilse utan gatlyktor eller än värre blivit påkörd i mörkret.
Jag är ganska trött just nu, av fler anledningar. Igår åkte jag tillbaka till Uppsala å först tänkte jag åka direkt ut till Enköping så att jag skulle hinna städa lite kanske och plocka upp det sista men så av ett infall messar jag Dar för att höra om hon vill käka med mig. Det vill hon men inte med en gång för hon wowar så jag går upp till henne å spelar Infamous, ett tvspel som faktiskt är ganska kul. Hon har vid nåt tillfälle sagt att hon ska försöka få in mig i spelsvängen också och det verkar inte bättre än att hon kommer lyckas ;)
Tillslut kommer vi iväg till Lilla Asien där vi käkar och sen ska jag ta 804an mot Enköping. Medan vi står vid busskuren å försöker förstå tidtabellen svischar en 804 förbi utan att jag hinner reagera och vi får vänta på nästa. Ingen stor sak, tänker jag då, de går ju ganska tätt. Så jag tar nästa buss och hoppar av vid Litslena kyrka. Därifrån går jag, kanske en kilometer till en hållplats för 223an mot Grillby, Boglösa å Enköping. Klockan är då nio.
Efter en halvtimme börjar jag gå.
Så långt kan det väl inte vara? tänker jag.
Men påsen med kläder och kylväskan med mjölk är jobbiga att bära.
Jag försöker lifta med passerande bilar men alla är för fina för att plocka upp liftare. Av nån anledning fick jag för mig att det skulle varit annorlunda om jag haft långt flygigt hår, kjol och höga klackar...å andra sidan hade jag nog inte velat bli upplockad på grund av de associationer sådana attribut väcker. Ens om jag varit tjej.
När jag just passerat Grillby till fots börjar det bli riktigt mörkt då klockan är närmare 22.30.
Jag har inga reflexer.
Jag försöker ett par gånger att via 118100 och 118118 få tag på en taxifirma utan framgång (vad är det för mening med sökmotorer när jag inte fattar hur de fungerar?) och när halebop messar för att tala om att jag bara har tjugofem spänn kvar på kortet när det tidigare på dagen varit över sjuttio ger jag upp. Mamma är dessutom vaken fortfarande och messar med mig trots att hon ska upp å jobba eftersom hon är orolig så tillslut fick stoltheten ge vika och jag ringde Michaela, min hyresvärd.
Hon kallar mig "tokfia" och säger att jag skulle ha ringt med en gång; naturligtvis kommer hon och hämtar mig! I bilen berättar hon om den gången hon cyklade in till Enköping och handlande som om hon hade bilen med sig; och likt mig gav sig fan på att hon skulle klara det själv, köpte en till cykelkorg samt snöre att knyta fast gardinstången i ramen med…och tog sig hem. Men när jag väl satt där i en lergul micra insåg jag att inte nog med att det skulle tagit hela natten att gå till Boglösa så hade risken varit stor att jag gått vilse utan gatlyktor eller än värre blivit påkörd i mörkret.
Men fan vad den där envisa stoltheten gnager i en! Att de ska vara så svårt att be om hjälp och så lätt att i rena tjurskalligheten ge sig ut på fullständigt meningslösa tapperhets uppdrag. Har jag själv satt mig i en knepig situation ska jag banne mig ta mig ur den själv också! En inställning som påminner mig om ett litet ”ordspråk” jag skrev åt mig själv som fjorton-femtonåring: ”lägg inte dina problem framför fötterna på andra, för då kan någon snubbla och plocka upp dem”. En förmaning till mig själv om att inte vara till besvär. Av någon anledning tror jag inte att det är särskilt hälsosamt att ha den inställningen. Det blir nog många promenader då och de flesta helt i onödan.
Idag cyklade jag in till Enköping för att träffa Frida. 7 kilometer på cykel är inte så mycket men eftersom jag är otränad och inte har nåt hum om hur lång tid det tar startade jag tio för att hinna dit innan tolv. Det tog en halvtimme trots att jag tog det väldigt lugnt. Men jag satte mig på stora torget och roade mig med att rita av fontänen (väldigt amatörmässigt) och glo på folk. Solade lite också men det blev för hett så tillslut satte jag mig i skuggan istället.
Vi käkade lunch på nåt litet sushihak bredvid Bredbar på Kungsgatan å snackade om det mesta.
Blandannat ett par gemensamma vänner i JVsvängen.
Hon har kontakt med båda två medan jag har varit ute ur bilden väldigt länge. På den tiden vi var komisar i skolan (grundskolan) var jag väldigt het och hetsig när det gällde diskussioner av alla slag med framförallt religion och ställde även det orimliga kravet att vara en jämlik kamrat trots att jag inte är ett Vittne som de. De fick se en aggressiv sida av mig som inte många får se. Och så ställde jag obehagliga frågor förståss, som varför just manliga familjemedlemmar har högre rang än kvinnliga, varför det bara finns Äldste bröder och inte systrar o.s.v. Iaf har den ena av dem, Steffy, frågat efter mig, eller som Frida uttryckte det, frågat efter Therese.
Vem är det? ville Frida svara ;)
De vet ju inget om Gabriel och både Frida å jag är mycket nyfikna på hur de kommer reagera. Jag är sugen på att inte ge någon förvarning utan istället överraska genom att plötsligt dyka upp på en av våra sporadiska återträffar med skäggstubb och se vad som händer. Skulle vara så kul! Och det tycker Frida med ;)
Idag cyklade jag in till Enköping för att träffa Frida. 7 kilometer på cykel är inte så mycket men eftersom jag är otränad och inte har nåt hum om hur lång tid det tar startade jag tio för att hinna dit innan tolv. Det tog en halvtimme trots att jag tog det väldigt lugnt. Men jag satte mig på stora torget och roade mig med att rita av fontänen (väldigt amatörmässigt) och glo på folk. Solade lite också men det blev för hett så tillslut satte jag mig i skuggan istället.
Vi käkade lunch på nåt litet sushihak bredvid Bredbar på Kungsgatan å snackade om det mesta.
Blandannat ett par gemensamma vänner i JVsvängen.
Hon har kontakt med båda två medan jag har varit ute ur bilden väldigt länge. På den tiden vi var komisar i skolan (grundskolan) var jag väldigt het och hetsig när det gällde diskussioner av alla slag med framförallt religion och ställde även det orimliga kravet att vara en jämlik kamrat trots att jag inte är ett Vittne som de. De fick se en aggressiv sida av mig som inte många får se. Och så ställde jag obehagliga frågor förståss, som varför just manliga familjemedlemmar har högre rang än kvinnliga, varför det bara finns Äldste bröder och inte systrar o.s.v. Iaf har den ena av dem, Steffy, frågat efter mig, eller som Frida uttryckte det, frågat efter Therese.
Vem är det? ville Frida svara ;)
De vet ju inget om Gabriel och både Frida å jag är mycket nyfikna på hur de kommer reagera. Jag är sugen på att inte ge någon förvarning utan istället överraska genom att plötsligt dyka upp på en av våra sporadiska återträffar med skäggstubb och se vad som händer. Skulle vara så kul! Och det tycker Frida med ;)
Och samtidigt sitter jag just nu med en föga manlig frisyr; hårklämma och pannband. Det var jobbigt att cykla hem, jag blev sjöblöt och håret ville jag slita av skallen eftersom det kliade och var så äckligt varmt å ivägen. Istället satte jag upp det på typiskt kvinnliga manér. Det är ur vägen för ögonen och lämnar nacken luftigt fri. Ibland måste jag få tumma på min manlighet när nöden så kräver.
Men det är nu en gång så att det inte är attributen som gör mannen. Det är mannen som gör attributen. Eller va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar