Get over it!

2003 slutade jag nian och nyligen hölls ett 10-års jubileum. Den där tiden på högstadiet var början på de värsta åren i mitt liv- som det är för så många andra- och lade grunden för många års hårt arbete med att försöka bli folk igen.

Jag tycker det var ett positivt initiativ att ordna en "klassfest" för alla de som slutade nian i Delsbo och Friggesund för tio år sedan. Funderade ett tag på att gå jag också- om det är någon som har förändrats på de här tio åren så är det väl jag! Eller kanske inte. Den jag är idag är ungefär samma person som började 7:an- men när jag slutade nian hade jag söta flätor och en för stor Delsbodräkt (den kvinnliga versionen) därför att jag försökte vara som vissa av mina klasskamrater i tre år på olika sätt gjort klart för mig att jag borde vara om jag ville ha vänner och slippa skällsord. Inte bara i förhållande till mitt (biologiska) kön såklart, men delvis. Hur det gick till är jag inte säker på själv men det spelar heller ingen roll. Jag valde att inte gå därför att jag i grund och botten är en tråkig och osocial människa som egentligen inte är så intresserad av fylla och fest, flera av de jag umgicks med då skulle inte komma och jag kände inte för att prata om hur jag valt att leva mitt liv med människor jag inte kände särskilt väl när vi sågs nästan varje dag och känner än mindre nu.

Nu är det visst en del som är bekymrade för och låter lite förnärmade över att en del inte dök upp på festen med anledning av allt de fick stå ut med för så många år sedan. Borde vi inte ha kommit över det? Förstå att folk vuxit upp och mognat? Vore det inte skönt att byta gamla tråkiga minnen mot nya trevliga? Jo, absolut. Fast jag kan inte låta bli att känna att några kanske tar lite väl lätt på vad högstadiet har inneburit för vissa och att tio år kanske bara nätt och jämt har räckt till för att bearbeta konsekvenserna av det. Ja, till och med att det kanske är lite typiskt att de som mått dåligt är de som ska "släppa" det där och gå vidare. Varför då? För att folk ska slippa ha dåligt samvete eller? De var ju bara barn- inte kan de stå till svars för det nu!

Nej, det kan de inte och jag förväntar mig inga ursäkter men lite erkännande kan ju vara trevligt. Det är inte alltid så lätt att bara ruska på sig och gå vidare när man fått en smäll (men desto lättare att förringa sånt man själv ställt till med). En del händelser ger en djupa och svårläkta sår- psykisk misshandel är som brännskador; de växer. Jag var inte heller någon ängel och har säkerligen satt mina spår i folk jag också. Jag kan till och med erkänna att jag förtjänade en del skit och kanske behövde sättas på plats. Med tanke på hur jag ibland uppförde mig var jag nog en rätt jobbig och irriterande person, självsäker och orädd, ja, till och med arrogant. En del blir nog förvånade när jag berättar att jag fick scenskräck och social fobi av högstadiet- jag som oförskräck sjöng högre (och enligt mig bättre) än kören, tillsammans med mina kompisar berättade dåliga skämt som underhållning på en skolavslutning och alltid sa vad jag tyckte och tänkte med hög och klar röst även om jag hade alla emot mig (eller rent av faktamässigt fel...). Men det blev slut med det efter högstadiet.

Hur det gick till eller vem som gjorde vad spelar ingen roll. Det är sånt som händer och jag tror att det är ytterst få människor som är elaka med flit för att de tycker det är kul. Oftast handlar det om ren och skär tanklöshet. Men det sårar lika mycket. Och tanklöshet är heller inget man växer ifrån eftersom det är misstagen man lär sig på. Eller inte om man inte tar sina misstag och konsekvenserna av dem på allvar.

Det hade varit kul att gå på den där festen väl medveten om att de som hade åsikter om hur jag klädde mig i sjuan kanske var där så att de skulle få se att trots deras ansträngningar blev jag ändå precis så som jag ville vara- efter många om och men. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Även om jag hoppas och tror att de flesta ändå vuxit upp så pass att de idag har en bättre attityd mot annorlunda människor i allmänhet och hbtq-personer i synerhet än för tio år sedan hade jag ingen lust att ta reda på det. Ändå kan jag hålla med- vi borde komma över vårt förflutna. Eller snarare gå vidare. Man får ta ett par smällar här i livet och ramla några gånger innan det är färdigt. Man får helt enkelt resa sig igen och ta den tid som behövs för att läka. Det som inte dödar stärker en och ja, jag är glad att jag överlevde vilket absolut borde firas. Men det var inte länge sedan jag kom tillbaka till livet och ska det firas vill jag göra det med vänner som jag känner väl och inte med folk det tagit tio år att "komma över".