Pragmatiska tårar

Det här är en otäck artikel om vad som händer när Västvärldens tekniksamhälle bekostas av U-länder:

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/

Och det här är ett lika otäckt filmklipp där vi får se hur materialet till pälskragar och läderdetaljer anskaffas:

https://www.facebook.com/photo.php?v=511342652266474

Båda är lika förkastliga konsekvenser av västvärldens livsstil. Ändå reagerar jag väldigt olika på de  två övergreppen trots att de liknar varandra så mycket. Jag grät när jag läste artikeln om det sexuella våldet i Afrika som en del i krigsföring eller allmänt förtryck av kvinnor, här specifikt i Kongo på grund av rätten till naturresurser som diamanter, mineraler och metaller som sedan säljs till västvärlden. Diamanterna till smycken förstås och mineralerna och metallerna till produktionen av mobiltelefoner bland annat. Orsaken till det sexuella våldet menar artikeln är en taktik för att avfolka områden med de eftertraktade mineralerna. En kvinna som blivit våldtagen förskjuts av sin familj och samhället, har hon en make går han ifrån henne, ingen annan man vill gifta sig med henne, och de våldsamma ofta upprepade våldtäkterna ger henne men för livet både psykiskt och fysiskt. De barn som blir till av våldtäkterna blir likaså utstötta och får inget efternamn eftersom de, liksom vi, använder pappans namn. Miljoner kvinnor och deras barn lever fullständigt utstötta i sitt eget samhälle.

Min första impuls, förutom att gråta, var att slänga min nyinköpta mobil och undra vafan jag gör i snälla trygga Sverige när jag borde vara där nere och göra vad jag kan för att hjälpa till på sjukhuset som tar hand om offren. Som om det fanns något jag kunde göra förutom att hjälpa till med tvätt och matlagning, kanske hantlangning i en operationssal. Jag kan inte lösa situationen, inte skapa fred. Jag kan inte ens språket men jag ville och vill fortfarande ändå vara där och göra något.

Sen tittar jag på en film där djur flås levande och behandlas allmänt vidrigt för sin fina päls skull. Päls som efterfrågas och köps av modefjantar i västvärlden. Allt jag känner är förakt. Förakt för människan som står där och stampar på ett djur för att "bedöva" det tillräckligt så att hen får ett bra grepp och kan börja flå den halvt eller helt medvetna varelsen. Jag önskar halvhjärtat att jag stod där med en pistol och kunde avsluta djurets lidande först och sedan befria en ovärdig människa från sitt ynkliga torterande liv. Det borde vara självklart att man hellre tar livet av sig än sjunker så lågt att man behandlar en levande varelse på det viset. Men jag får ingen impuls att slänga mina skinnskor eller skinnjackan.

För vad hjälper det? Jag har redan köpt dem. Precis som mobilen men den reagerar jag iaf mot och önskar att jag sett den här hemsidan innan jag motvilligt köpte min Sony Experia för knappt en och en halv månad sen (motvilligt därför att jag egentligen ogillar dessa leksaker och bara gav med mig för att det underlättar i jobbet med en teckenspråks app...och till min stora förargelse gillar jag touch-grejen även om jag fortfarande inte använder några andra funktioner än sms och samtal; inte ens TS-appen eller Tetris-appen ofta nog för att motivera en "smart" mobil i min ägo).

Jag är så van vid att djur föds upp och dödas för att ge mig mat och kläder att jag reagerar mot hur det går till men inte att det händer- för det tillkommer mig som människa. Jag är så van vid tankesättet att när djuret väl är dött och har blivit mat eller ett plagg då är det bara dumt att inte nyttja det eftersom djuret i så fall plågats och dött "förgäves"- så jag betalar för produkten utan frågor. Det är problematiskt. Minst sagt. Grisen som både blev min mat och min jacka har då kommit till nytta; som om grisen inte hade ett egenvärde i sitt liv utan bara är värd något som produkt. Och som om mitt inköp och nyttjande av produkten på något vis rättfärdigar grisens livslånga lidande. Det gör det inte. Ändå gör jag samma sak om och om igen. Ja, för att jag inte bryr mig tillräckligt mycket för att ändra mitt beteende.

Varför är det så att jag i ena fallet lägger all skuld på efterfrågan av en produkt som orsakar lidande och i det andra går till angrepp mot produktionsmetoderna? Varför är jag inte lika snabb att ta till vapen för att straffa de som skadar kvinnor i Kongo? Varför är jag inte lika hätsk mot efterfrågan på päls och skinn som mot tekniska leksaker/hjälpmedel? Det är en frågeställning med flera olika svar.

För det första är jag förstås inte teknikintresserad och skulle inte lida så mycket om vi plötsligt fick kasta alla datorer och mobiltelefoner med mera. Det är inte prioriterat för mig att ha medan jag är mer intresserad av skinn och pälskläder. Så krasst kan det vara. Det jag är intresserad av vill jag naturligtvis ha fortsatt tillgång till. Kanske inte till vilket pris som helst dock, men ändå.

För det andra kan det ha att göra med skillnaden vi gör på djur och människors liv även om jag påstått för mig själv att jag nog värderar människoliv på samma sätt som majoriteten värderar djurliv- alltså ganska lågt. En gris hit eller dit, en människa hit eller dit; vad gör väl det? Liv är inte riktigt så heligt för mig som det kan vara för andra. Men det betyder inte att jag tycker det är okej att plåga och kränka levande varelser på något sätt. Så länge de lever ska de behandlas med vänlighet och respekt.

För det tredje, och detta tror jag är den främsta anledningen; jag är pragmatiker. Det finns ingenting jag kan göra för alla de miljontals djur som varje dag torteras till döds för att bli mat eller kläder. Ingenting. Jag kan inte stoppa efterfrågan, jag kan inte stoppa uppfödningen, jag kan inte stoppa slakten. Om jag personligen försökte skjuta någon av dessa arbetare skulle jag själv bli nerhuggen med en slaktkniv. Jag kanske skulle göra mig bra som lampskärm (i alla fall om jag skaffade lite fler tatueringar) men mycket annan nytta skulle jag inte göra. Medan de allra flesta som faller offer för det sexuella våldet överlever. De får leva resten av sina liv med rädslan, skammen, den psykiska och fysiska smärtan män utsatt dem för. Det lämnar dem aldrig. Djuren får i alla fall dö.

Precis så äckligt pragmatisk kan jag alltså vara. Jag kan inte göra något åt efterfrågan på naturresurser som orsakar krigen jag inte kan göra något åt som orsakar det sexuella våldet jag inte kan göra något åt och funderar inte ens på att försöka. Varför lägga känslomässig energi på något som ligger bortom min förmåga att fixa? Men jag kan, tror jag, göra något om än aldrig så litet för de som överlever.