Vem är vem/vad?

Så, då har vi äntligen kommit fram till ett av de grundläggande problemen många har med oss "könsbytare":

"F.ö. är nog alla som tänker sej få barn med en partner intresserade av den tilltänkta partnerns kön (det biologiska alltså, för att vara övertydlig). Men även homosexuella är det. Bara bisexuella är fullkomligt ointresserade (och kanske inte ens de, kanske bara de helqueera)."

Spot on, Andreas Holmberg! Detta är av stort intresse för många. Uppenbarligen är det ett undantag, och ibland suspekt sådant, att vara mer intresserad av partnern som person än som fysisk varelse. Detta gäller f.ö. inte bara könet utan även andra fysiska attribut som etnicitet och eventuella funktionsnedsättningar m.m. Sexualitet och fortplantning är extremt viktigt för de flesta människor, så viktigt att de flesta redan i första ögonblicket de träffar en ny människa avgör om det är en person de kan tänka sig som  (sexuell)partner eller inte. Det har säkert med instinkter att göra. Antagligen är det därför som folk blir så gränslösa och ställer intima frågor till transpersoner som de aldrig skulle ställa annars (jämför med att första gången du träffar en amerikansk man fråga om han är omskuren...), eller blir frustrerade och ibland öppet provocerade av personer som de inte ögonblickligen kan könsbestämma med hjälp av kläder och anletsdrag, eller kanske t.o.m. blir våldsamma i det ögonblick de upptäcker att den tilltänkta partnern inte har de fysiska attribut de förväntat sig. 

Jag må vara konstig men för mig är detta fullständigt irrationella reaktioner. Varför tar man det så personligt? Som om det på något sätt vore en förolämpning att inte veta om det är okej att vara attraherad av den där androgyna personen eller att bli attraherad av någon som sedan har andra könsorgan än man tror (som om man först måste veta vad folk har mellan benen för att få lov att bli attraherad av någon så att man inte ofrivilligt råkar ha oönskade sexuella böjelser, som om det vore omöjligt att vara attraherad utan att samtidigt vilja ha sex och skaffa barn). Om man drar det till sin spets blir det lite löjligt;

Gustav träffar Stina på tåget. De fattar genast tycke för varandra och eftersom båda två längtat efter partner och barn börjar de omedelbart fantisera om ett liv tillsammans. De byter telefonnummer och innan de skiljs åt frågar Gustav rent ut: hörrdu, Stina, är du fertil? Jag vill så förtvivlat gärna bli pappa! Annars är det ingen idé att vi fortsätter ses...

Right...

Eller så är det Maja och Herman som träffas på krogen och Maja bjuder med Herman hem på "te", och eftersom Herman tycker att Maja verkar vara en reko tjej hänger han på, men när han berättar att han inte ser ut som de flesta killar och man kanske måste anpassa sig lite i sängen för att det ska funka så sträcker hon sig efter närmsta tillhygge och jagar honom ur lägenheten. Sedan skriver hon en humoristisk visa om det och folk skrattar gått åt Herman för vad hade han väntat sig? Att Maja skulle säga: Jaha, det var ju tråkigt. Du är snygg men jag tänder inte på dina prylar. Vi tar en kopp te och fortsätter snacka istället.

För det vore ju inte lika rationellt...

Jo, det är klart man vill veta vad den tilltänkta partnern har mellan benen när man har preferenser. Självklart, men då kan man väl vara öppen med det från början? Varför ska de vara så självklart att man kan ta för givet vart man har varandra utan att behöva prata om det innan? Det kan man inte i andra aspekter heller. När det börjar dra ihop sig mot sovrummet så borde man tala om vad man förväntar sig av den andre på alla sätt och vis. Inte bara när det gäller rekvisitan utan även resten som ska hända, för att minimera alla former av obehag. Det vore väl att föredra? Att inte bara säga att man vill utan också vad man vill, hur och när. Framförallt om det börjar bli allvarligare än en flört och det börjar pratas om villa, volvo, vovve och vagnar med sufflett- inte bara sängar och sovrum- då om någon gång lär man behöva vara ärlig med vad man förväntar sig av sin partner!

Är det pinsamt att fråga om könsorgan när man flörtar? Det bör inte vara mindre pinsamt än att fråga en affärsbekänt man just träffat hur hen ser ut mellan benen när det kommer fram att personen är trans, eller amerikan. Eller att fråga en främling på bussen om hen är kille eller tjej eftersom det är svårt att avgöra på utseendet. Ja, det är klart vi är nyfikna och intresserade av varandra men är det inte dags att vi lär oss när det är relevant att veta med säkerhet och bita oss i tungan resten av tiden? Det är inte relevant att veta vad medpassagerare har för biologiskt kön, intressant kanske, men nej, inget jag måste veta. Jag behöver inte veta vad min chef, lärare eller taxichaufför fick för juridiskt kön tilldelat sig när hen föddes, jag behöver inte veta hur de egentligen ser ut "där nere". Om det inte är en person jag vill bjuda hem på "te". Eller om det är min patient som klagar på buksmärtor. Då kan det vara relevant att veta hur personen är skapt. Annars har varken jag, Andreas Holmberg eller någon annan någon skyldighet att avslöja hur våra könsorgan ser ut eller fungerar. Så ja, självklart- den dag jag ser ut en partner lär hen få veta vem och vad jag är. Men den informationen kan jag ta ansvar för själv. Alltså har jag som transkille ingen skyldighet att benämna mig själv som kvinna till vardags bara för att jag har "kvinnliga" (en honas) könsdelar. Det angår visserligen min partner men alla människor jag träffar dagligen är inte mina tilltänkta partners och de behöver inte veta hur jag egentligen ser ut ens om de vore intresserade. Varför skulle de behöva det?

Om det är så att man attraheras av någon, blir kär och önskar inleda en relation men inte kan hantera att få sina förväntningar krossade av den tilltänkta partnerns infertilitet, funktionshinder eller speciella egenskaper (alltså utseende och funktion) då är det du som har problem och inte din tilltänkta.