Upprop

Det känns lite konstigt.

Sist jag skulle på upprop, januari 2009, satt jag på golvet i en lägenhet i Uppsala och grät av ångest. Hur skulle jag klara högskolestudier när det enda som räddat mig på gymnasiet var att lärarna pekade ut vart informationen fanns så att allt jag behövde göra var att läsa, minnas och skriva utförligt som om jag brydde mig? Jag behövde egentligen aldrig plugga eftersom det oftast räckte med att läsa en bok. Den taktiken funkar inte när det är tal om högre och mer självständiga studier som kräver lite extra ansträngning än ett gott arbetsminne. Sedan hjälper det förstås inte att samtidigt psykiskt må dåligt av helt andra anledningar och att det tänkta plugget i själva verket är ett svepskäl för att komma närmare transteamet i Uppsala.

Den här gången kände jag inte minsta anstrykning till nervositet. Jag var överlycklig när jag fick beskedet om att jag antagits och (typ) hoppade jämnfota och tjoade för mig själv en god stund (innan jag delade glädjen på FB) men efter det känner jag bara ett stort lugn. Lugnet höll i sig även i väntan på att det skulle börja, under tiden vi fick gemensam information, medan vi väntade på att en och en bli uppropad och få en individuell studieplan och t.o.m. när jag satt där och gick igenom detaljerna. Inga problem. Nu är jag rädd att det gick för lätt samtidigt som det känns väldigt bra. Det känns bra både därför att jag faktiskt tror det kommer gå bättre den här gången men också för att det här lugnet känns mer naturligt för mig än fjärilar i magen.

Jag vet att de flesta brukar tycka att lite nervositet hör till, att det är normalt. Åtminstone är det så jag uppfattat det eftersom det nästan förutsätts att man känner så. I grundskolans två första tredjedelar tyckte jag det var en märklig företeelse och betraktade andras nervositet med skepsis. Gjorde de sig till för att få någon sorts sympatier? Personer jag visste var hårt arbetande och kompetenta elever var ändå nervösa inför prov eller tävlingar vilket jag inte kunde förstå. Nervositet för mig var ett tecken på att man inte var tillräckligt förberedd eller hade högre förväntningar på resultat än att det skulle vara kul. Tagga ner! Tänkte jag; endera går det vägen eller inte, what's the big deal?

Prestationsångest och scenskräck, men också rädsla för sociala konsekvenser ifall en råkar vara/göra "fel" på något sätt lärde jag mig först på högstadiet. Just "sociala konsekvenser" är väl vad som ger mest ångest, oro och nervositet eftersom det ju är väldigt svårt att förutse vad en viss grupp anser vara acceptabelt uppförande och beteende (som ju är prestationer i sig) om man inte känner gruppen sen tidigare. Vem har inte varit nervös inför nya sociala situationer därför att man vet med sig att det kan finnas oförutsedda eller obegripliga förväntningar som blir svåra att uppfylla? Gäller även förutsedda förväntningar förstås. Oftast är det bara barn som inte verkar särskilt bekymrade för det, men det finns också en och annan vuxen. Som självständig (och inte så lite arrogant) introvert liten unge skämdes jag över att även jag drabbades av social ångest. Även jag, som borde klara sig själv utan alla andra men inte gör det. Vilket har tagit lite tid att acceptera.

Men jag jobbar på det och tycker nog att jag kommit på god väg tack vare en hel del hjälp från den speciella psykosociala miljö jag snubblade in i för typ två och ett halvt år sedan. En plats där jag var tvungen att lära mig använda kroppsspråket igen som jag stängt av för att dra så lite uppmärksamhet till mig som möjligt men samtidigt blev en kvävande tvångströja. Och där jag för första gången fick uppleva att det är okej att vara som man är utan att behöva kämpa för sin rätt att vara det.

Det var rehabilitering på hög nivå och här står jag idag- så trygg även utanför den miljön att ett upprop och plugg till juli 2016 känns som en baggis därför att jag vet att jag har stöd. Tack alla brukare, arbetskamrater, vänner och familj som gett mig den tillförsikten (och nu sätter jag er på prov genom att bli en plågad student!)