I den brittiska dokumentären "Född i fel kropp" som visades på tv 4 tisdagen den 24/11 får man i första avsnittet följa ett par barn som troligtvis är transsexuella: de har sedan de var mycket små identifierat sig med motsatt könsidentitet i förhållande till sina könsorgan utifrån tvåkönsnormen.
För många transpersoner är det så att de upptäcker omgivningens felbedömning och behandling redan tidigt i 3-4 årsåldern men så är det inte för alla. Det kan finnas många orsaker till det men min teori är att det är enklare att komma till insikt om detta i en könsstereotyp social kontext, där det är viktigt att särskilja pojkar och flickor med både kläder och särskilda aktiviteter, än om man växer upp i en friare miljö där ens handlingar och kläder inte värderas utifrån vilka könsorgan en råkar ha. Personligen identifierade jag mig inte som pojke när jag var barn, jag var bara Jag, och det var inte förrän puberteten som min fysiska gestallt blev ett problem för mig själv.
Barnen i den här dokumentärens första avsnitt lever i en extremt könsstereotyp verklighet där det är viktigt att vara en riktig flick-flicka med rosa och glitter eller en sportälskande pojk-pojke som bråkar och slåss- vilket gäller vare sig en är cis eller trans. Ve den flicka som inte gillar tyllkjol och nagellack eller den pojke som inte vill sparka boll! Och om en pojke gillar prinsessor och en flicka gillar bollsport måste de således vara trans och byta socialt kön?
Det är en vanlig missuppfattning; om man gillar något könsstereotypt men fel sorts könsstereotyp utifrån det egna könsorganet eller inte gillar sånt som en förväntas gilla utifrån sina könsorgan, ja, då är man omanlig eller okvinnlig vilket kan leda till att man kanske tror att man är något annat än sina könsorgan. Alltså att transsexualism är en tvångsföreställning som beror på att man inte passar in i "rätt" könsstereotyp och försöker således nå acceptans genom att byta socialt kön och därmed könsstereotyp. Lösningen skulle vara att helt enkelt skippa könsstereotyper och inse att man är en "manhaftig" kvinna eller "feminin" man istället för att byta socialt kön. Transvården har länge haft och har delvis fortfarande ungefär samma hållning men tvärt om; för att vara transsexuell måste en gilla något könsstereotypt i motsättning till sitt könsorgan för att således kunna betraktas som en "riktig" man eller kvinna. Dessutom "måste" man hata sina medfödda könsorgan.
Dessa förväntningar på att människor ska vara könsstereotypa är skadliga för både trans- och cispersoner och leder till att transpersoner ibland går med på operationer de egentligen inte vill ha och cispersoner känner sig tvungna att bära bröstproteser efter canceroperationer därför att de själva känner sig "okvinnliga" och omgivningen tycker det är obehagligt att se en kvinna utan bröst även om hon själv är okej med att vara utan. I den bästa av världar borde man kunna vara den man är utan att göra några fysiska eller materiella anpassningar för att vara omgivningen till lags.
Och naturligtvis ska man också fritt kunna välja proteser och könskorrigerande behandlingar för att öka sitt eget välbefinnande och rädda liv.
Även om samhället vore helt könsneutralt och alla fick klä sig hur de vill och sysselsätta sig med vad de vill oavsett kön skulle det finnas de som föredrar att umgås med en viss grupp människor och kanske även vilja förändra sin kropp. Det kan vara kontroversiellt idag att påstå att kvinnor och män är fundamentalt olika men för att vara cis- eller transsexuell krävs det nästan per definition att man accepterar skillnader även i hur hjärnan fungerar, att män och kvinnor också tänker olika. Det gör mig arg för jag tror ju inte på att män och kvinnor är fundamentalt olika. Jag tror inte att ett barn behöver både en mamma och en pappa för att växa upp till en välmående vuxen människa oavsett barnets könsidentitet. Jag tror inte att man behöver lära sig hur man blir en "riktig" kvinna eller man- endera blir man det eller inte. Vad man behöver lära sig är att bli en bra människa och att det är okej att vara precis som man är, men det är också okej att ändra på sig om man vill det.
Kanske tror jag inte på att kvinnor och män är olika trots att jag ser hur vi uppför oss olika och själv identifierar mig med män snarare än kvinnor trots att min kropp är av honkön. Men jag identifierar mig ju med alla män trots att alla män också är olika. Det är ju inte bara maskulina macho män jag identifierar mig med utan även de mjuka, gråtmilda och mesiga killarna- de som kallas "omanliga" och "feminina". Jag är väl en av dem själv? Åtminstone ytligt sett. Eller ja, beteendemässigt då. Det lustiga är att när jag uppfattades mest som flicka/kvinna tyckte folk att jag var åt det butchiga hållet. Så jag är alltså en manhaftig kvinna och en feminin man, samtidigt, beroende på vilket kön omgivningen tror att jag har.
Tänk om det inte handlar om att män och kvinnor tänker speciellt olika; jag tror ju att mycket av ens tankebanor är inlärda och att vi anpassar vårt minne, våra handlingar och beteende efter hur omgivningen förväntar sig att vi ska använda våra mentala förmågor, även om våra mentala förmågor också beror på våra personliga medfödda förutsättningar. Dessa förutsättningar bestämmer bara hur väl vi kan möta förväntningarna. Tänk om det handlar om en form av spegelneuroner snarare än speciella tankemönster? Spegelneuroner är ett gäng celler i hjärnan som gör att vi kan se andra människor och djurs fysiska känsloyttringar och svara på dem genom att härma dem och göra likadant eller reagera med en annan känsla som försvar. Vissa spegelneuroner är kanske kropps- eller könsspecifika så att man alltså kan identifiera sig även med vissa fysiska attribut?
Jag tror ju inte att vi någonsin kommer få veta exakt hur transsexualism fungerar och jag tror dessutom att det kan finnas flera olika orsaker till fenomenet, men framförallt tror jag att det inte spelar någon roll vem man tror att man är eller varför. Om alla fick vara precis vad de ville och kalla sig precis vad de ville så vore det inga som helst problem att vara flicka med snopp eller pojke med snippa, eller något helt annat. Vem bryr sig liksom? What ever makes you happy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar