Planer för Livet

Det här inlägget blir väldigt personligt. Kanske för personligt och kanske är det för tidigt att komma ut med men det är ett stort steg för mig och kanske kan det inspirera och stärka någon annan. Om det går som jag tänkt kommer mitt liv förändras för alltid.

Min mens är tillbaka- och jag var glad att se den. Det är en konstig känsla. Jag spenderade hela tonåren och en liten bit in på de tjugo med att hata denna egenskap som min kropp har och nu välkomnar jag den. Ni kan säkert gissa varför.

Jag vill ha barn av mitt eget kött och blod. Hösten 2014 insåg jag med lite hjälp att min eventuella fertilitet är tidsbegränsad. Ju längre jag väntar desto svårare kommer det bli och ingen vet riktigt hur testosteron påverkar äggcellerna efter en längre tids användning (hittills finns det inga studier som påvisat varken negativa eller positiva effekter). Den perfekta tidpunkten för barn kommer aldrig infinna sig eftersom de alltid är besvärliga att passa in i sitt liv, precis som hundar, men man kan inte vänta till pensionen för att skaffa barn...

Skaffa barn...det låter så lättvindigt, ja, som att skaffa sig ett husdjur och visst har jag funderat på att göra det istället. Det är inget livslångt åtagande och kraven på perfektion är inte lika höga- men det är ju just det där livslånga projektet jag vill åt och ingen förälder är perfekt. Det är ju det som är det fina.

För ett år sedan började jag spara pengar för att åka till USA och anlita en surrogat som skulle föda mitt barn. Jag kunde inte föreställa mig att göra det själv. I höstas träffade jag en läkare på Reproduktionscentrum i Uppsala för att diskutera möjligheten att spara ägg till framtida bruk, vilket var olagligt när jag började med testosteron 2010. Lagen ändrades nyligen så därför fick jag frågan- men det är fortfarande olagligt att låta någon annan föda barnet. Läkaren frågade då om jag inte kunde tänka mig att göra det själv.

Nej. Det har alltid varit mitt svar och blev det även denna gång. Men när jag åkte hem frågade jag mig varför för hundrasjuttioelfte gången och fick helt andra svar än vanligt. En graviditet kan förstöra magmusklerna så att jag aldrig kan få ett snyggt sexpack och tänk om jag får permanent bredare höfter eller spricker och blir inkontinent?

Det var bara fåfängan kvar. Det mesta av riskerna ovan kan åtgärdas eller levas med. Jag är inte rädd för smärtan eller utsattheten i att vara en gravid transman och ensamstående förälder, jag är inte ens rädd för Döden längre.

Den absolut främsta anledningen till att jag inte velat vara gravid själv är för att jag förknippar det sköra nya livet med ofrånkomlig och smärtsam död. Allt liv måste dö och ibland dör det innan det ens blivit fött. Jag var inte redo att ta den risken. Det kanske låter knäppt men nu är jag det. Jag har på något sätt accepterat att Liv och Död hänger ihop och det är okej. Att ett foster dör är illa, men även ett barn kan dö av olyckor och sjukdom, liksom vuxna. Och inte nog med det; en del kanske tycker det varit bättre om de inte blivit födda. Jag har själv haft de tankarna och mitt barn kanske ärver dem. Det kommer kännas som mitt fel eftersom jag ju medvetet skapat livet. Ett tag var jag inne på adoption bara för att kunna säga att det inte var mitt fel att de kom till, ifall de nu får problem med det.

Idag känns det annorlunda. Jag har själv överlevt de där tankarna. Åtminstone en gång, det kan ju hända att de kommer tillbaka och att jag inte överlever då, men det är också en del av livet. Rent krasst är det frivilligt att leva, en gåva man mycket väl kan lämna tillbaka om man vill det. Kan tyckas onödigt dock eftersom livet bara är till låns i alla fall, men vem är jag att avgöra vad som är uthärdligt för någon annan?

Jag känner mig rätt lugn inför det nu och hoppas att jag kan förmedla en del av det lugnet till mina eventuella barn. Därför är jag okej med att själv försöka bli gravid. Jag ser inte graviditeter som något enbart kvinnligt utan som en egenskap vissa människor har och andra inte. Det är också betydligt enklare och billigare på alla sätt och vis, men det kommer ta tid. Jag har bara precis fått tillbaka mensen och även om det bara gått 20 veckor från min sista spruta med testosteron och 8 veckor från det att jag skulle ha tagit en ny vilket betyder att min kropp är ovanligt snabb på att återhämta sig (hört om de som väntat ett par år) så måste cykeln bli regelbunden igen och ägglossningen komma igång. Så det blir nog inga barn gjorda det här året även om jag klarar av att vara utan mitt livselixir länge nog för att bilda familj.