Plugg

Har suttit och tittat på Rektorerna på UR. Till en början var det mest för att se mer av Lina Axelsson Kihlblom som jag tycker är så himla bra. Fick hennes bok Kommer du tycka om mig nu? av mamma  och blev helt fascinerad av hennes beslutsamhet och drivkraft (tänk om man hade ens hälften av det!) som jag ville se mer av "in action".

Serien visar hur två nya rektorer får i uppdrag att leda arbetet för att höja elevernas betyg i högstadiet. Man jobbar jättemycket med att stötta studiesvaga elever och satsar på att förändra arbetssättet- men ingen frågar eleverna vad som skulle motivera dem. Det framgår till och med väldigt tydligt att en stor anledning till de låga betygen är att eleverna är nöjda med Godkänt och helt enkelt inte vill anstränga sig mer- då spelar det ju ingen roll vad lärare eller föräldrar gör! Varför är eleverna nöjda? Det är det ingen som frågar sig.

Jag var själv en såndär "nöjd" elev. Jag höll på att få IG i hemkunskap helt enkelt för att jag inte såg någon större vits med att göra de där enkla, tråkiga uppgifterna som jag redan kunde- varför visa vad man kan om man redan vet att man kan det? Det exemplet fanns med i serien där en elev som kunde få MVG i engelska bara skrev tillräckligt för att få G eller VG- och så gjorde jag också; inte mer än nödvändigt och hade tur med att jag har väldigt lätt för vissa ämnen så att det blev MVG och VG ändå helt utan ansträngning. Det finns ju också en del som känner tvärt om att varför ska jag försöka göra något som ingen tror att jag klarar av i alla fall? Jag kommer ju bara misslyckas. Jag tror att det exempelvis är många pojkar som känner så i vissa ämnen; om alla säger att pojkar är sämre på att skriva och uttrycka sig så varför ens försöka? Flickor kanske känner så i idrott och teknik. Fördomar internaliseras och syns i resultaten.

Jag tror att grundskolan måste förändras i grunden men framförallt högstadiet. Betygen är enbart till för att få tillräckligt med poäng för att komma in på sina gymnasieval- inte för de egna utvecklingspotentialen- och för att detta system ska fungera måste man vara mycket tydligare med vilka kunskaper som faktiskt krävs. Men jag tror inte det räcker. Betygen är också statussymboler.

Jag minns första betygskuvertet jag fick i sjuan. Förväntansfullt tog jag emot det och öppnade långsamt eftersom jag tyckte det skulle bli spännande att se vart jag låg- tills mina kompisar slet upp sina, snabbt kollade av vilka betyg de fått och jämförde med varandra: "varför fick jag bara VG när du fick MVG?"

Jag sköt tillbaka mitt betyg i kuvertet utan att titta på det. Jaha, tänkte jag, så det är bara därför vi får betyg? För att tävla med varandra och stoltsera med dem? Det tänker jag inte vara med på!

Jag tappade sugen direkt. Min motivation kommer inifrån; från glädjen i att utveckla mig själv, att lyckas med något nytt- inte från pokaler och medaljer eller poängsystem som hyllas eller avundas av andra. En del kanske motiveras mer av det men jag tycker inte att skolan ska bygga sin pedagogik på konkurrens eftersom skolan är till för lärande; då måste den anpassas efter varje elevs förutsättningar, behov och motivationsfaktorer. Är det en guldstjärna i kanten som behövs, fine! Men man måste också kunna motivera de elever som hellre sakta men säkert vill höja sin personliga ribba och utmana sig till att lyckas hoppa över den. Det enda betyg jag fick kämpa för är ett G i matte och det är också det enda betyg jag är stolt över. Med mitt sätt att tänka borde jag haft MVG i matte och G i svenska för att spegla min utveckling snarare än några idiotiska normerande allmänna mål.

Men hur ska det då gå med gymnasievalen? Vissa program är ju svårare än andra och därför måste man ha högre poäng (="kunskaper" eller kanske talang, minne och studieteknik...) i vissa ämnen. Idag är det ju jättesvårt att få jobb utan gymnasieutbildning (och även med det eftersom arbetsgivare idag vill ha erfaren arbetskraft, inga nyutexaminerade unga vuxna). Men vad har hemkunskap med bild och form att göra? Religion med bilmotorer? Om man vill bli fotomodell eller professionell WoW-spelare- behöver man verkligen plugga alls?

Hur vore det om vi tänker om helt och hållet? Många sextonåringar har ingen aning om vad de vill bli när de blir vuxna så även om de väljer ett program, kommer in och går klart kan det i slutändan visa sig vara bortkastad tid därför att det längre fram visar sig att man var ämnad för något annat. Jag gick Estet, bild och form, men borde ha satsat på Omvårdnadsprogrammet så hade jag inte behövt läsa in det på Komvux senare. Men det visste jag inte då. För många är det för tidigt att göra så stora val i den åldern. För de som vet är det väl jättebra (de behöver fortfarande tydligare mål med undervisningen) men en del kanske skulle behöva göra något annat än att direkt efter nio långa år fortsätta plugga. Tänk om det fanns ett program där man läste allmänbildande ämnen (helst i egen takt...) varvat med praktiker på olika arbetsplatser i olika branscher? När jag gick i gymnasiet fanns en liknande linje men bara för de som inte hade fullständiga betyg från nian. Det kan vara fler som behöver en sådan linje. Visa att det finns oändliga möjligheter och att det kanske finns yrken som man aldrig ens visste existerade som skulle kunna passa någon som handen i handsken (en baktanke kunde förstås vara att erbjuda praktiker framförallt i bristyrken och att försöka jämna ut könsfördelningen i vissa yrken). Det skulle nog jag ha tyckt var intressant. Man kanske också får känna sig lite vuxnare genom att förväntas ta ansvar på en "riktig" arbetsplats (som om skolan inte var det...).

Men hur ska betygssystemet se ut? På något sätt måste man ju få veta vilka kunskaper en elev faktiskt har, vad man behöver jobba mer med och vilka som är ens talanger. Ofta när man har en talang för något tycker man också det är kul och kanske kan det användas som en extra morot? Tänk om någon sagt till mig att om du stryker den här skjortan till hemkunskapen så får du skriva en extra novell i svenskan och du ska använda dig av den här formen som är ny och utvecklande för dig (istället för att aldrig utmanas till att bli bättre än MVG utan bara stå och stampa)- då hade jag kanske, förhoppningsvis, jobbat på ett helt annat sätt. Man kunde ju också ha sagt; du behöver inte stryka den där skjortjäveln om du inte vill men om du hade velat göra det, hur skulle du då ha gjort det?
För att få veta vilka kunskaper jag faktiskt har kanske man kan prata med mig om ämnet, förklara syftet med det, fråga vad jag vill göra just nu, vart jag ser mig själv i framtiden och vara tydlig med vilka kunskapsmål som krävs för att komma dit jag vill- och framförallt vara tydlig med att det mesta faktiskt hänger på mig själv och inte på skolan eller mina föräldrar. De underlättar väldigt mycket för de kan stötta där jag är svag, men viljan, motivationen, till att bli stark måste komma från mig själv.

Idag har jag sökt till fyra beteendevetenskapliga program på högskola/universitet och hoppas komma in på något av dem. När jag började på gymnasiet ville jag egentligen bli polis (och estetisk linje hade räckt, iaf då) men jag insåg i andra ring att jag var för skoltrött för polishögskolans tempo. Efter ett misslyckat försök på universitetet (som egentligen inte var så misslyckat eftersom jag klarade tentorna och uppgifterna- problemet var bristande studieteknik, stress, ångest, dåligt mående; alltså den ständiga kampen för att klara mig som jag inte orkade med i längden för att jag helt enkelt inte är van vid att behöva kämpa) bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte var gjord för högre studier. Lina Axelsson Kihlblom är en förebild där för hon har fått kämpa hela sitt liv för att komma dit hon är idag. Jag är helt enkelt för bekväm av mig; om det kostar blod, svett och tårar har jag alldeles för lätt att säga: "nä, det där är inget för mig; jag trivs bättre här under min korkek där jag kan lukta på blommorna".

Men om man tycker att tjurfäktning är djurplågeri och måste upphöra då kan man inte sitta kvar under sin jävla korkek och vara förnöjd med tillvaron. Och det är man väl inte heller om man stör sig på vad som händer där utanför grenverkets behagliga skugga...