Ett ödesdigert beslut

Nu har jag gjort det. Något jag sa att jag inte skulle göra men som sakta men säkert smugit sig på mig om att jo, det blir nog så ändå.

Jag har sagt upp mig. Jag tänker inte komma tillbaka till min anställning i Enköping trots att jag har vänner, kollegor och brukare där som jag saknar. Jag saknar min familj mer. Så enkelt är det. Kan inte mitt gamla jobb flytta hit istället? Så slipper jag vara rädd för att bli arbetslös...

Nej, jag vet; undersköterskor får i princip alltid jobb, speciellt om de kan en del teckenspråk, så jobb lär jag få men kanske inte de jobb jag vill ha. Det känns ödesdigert, riskabelt, att säga upp sig från en fast anställning i dessa tider, men tanken på att flytta känns värre ändå. Under alla år jag bodde där nere längtade jag hem till familjen, till Norrlands berg och dalar, gammelskog (som det visserligen inte finns så mycket av) och klara vattendrag. Bara tanken av att åka härifrån gör ont. Lugnet som finns här uppe hittar man inte där, ens i lantligare områden. Även människorna är lugnare här och jag orkar inte med en massa prestige och stress. Jag vill bara vara.

Men jag vill ha jobb också, och det är dags att börja slipa på mitt CV igen för i juni ska jag vara klar med skolan. I alla fall grundutbildningen...vore trevligt att läsa några fler kurser men i snigelfart för att kunna jobba samtidigt. Frågan är bara vad det blir för jobb. Framtiden är oviss, och det är väl det som känns lite skrämmande, fast jag vet att det kommer lösa sig.