Det har alltid varit jobbigt för mig med mycket människor omkring mig och jag går ofta undan för att vara ifred. Toaletten är ett bra ställe och ett tag blev jag alltid mer eller mindre "kidnappad" av mina egna tankar när jag gick på toa; det var då hjärnan började intryckssortera och bearbeta den information jag sugit åt mig under umgängestiden. Det sker framförallt när jag umgås med människor jag inte är tillräckligt bekväm med för att skärma av mig medan jag sitter mitt ibland dem då det dels uppfattas som "oartigt" att spela mobilspel, läsa tidning/bok, sitta och jobba på datorn eller göra något annat medan man bara indirekt umgås genom att bara vara med och lyssna med ett halvt öra. Dels behöver jag se ansiktsuttryck och kroppsspråk för att avgöra hur det folk säger ska tolkas- röstläge och ord kan ljuga men det är få som kan ljuga med resten av kroppen och blicken.
Under uppväxten var det aldrig någon som tyckte det var konstigt om jag satt vid bordet och ritade eller läste en bok medan vi hade gäster. Om vi hälsade på hos andra kunde jag gå på "upptäcktsfärd" och snoka i alla skrymslen och vrår eller helt enkelt bara sitta på en stol och glo ut i tomma luften. Somliga skulle kanske kalla det ett "autistiskt" beteende, jag kallar det bara för introvert självbevarelsedrift. Somliga av oss är mer intryckskänsliga än andra och mindre intresserade av att skapa verbala kontakter- det kan vara fullt tillräckligt med sällskaplig tystnad.
Därför är det så skönt med studiegruppen jag fick eftersom vi redan från början fungerade väldigt bra ihop; vi kompletterar varandra och har förståelse för varandras olikheter samt har väldigt lika värderingar som gör det lätt att umgås. Ändå har det varit en lång process för mig att orka vara social med dem i en utsträckning som kan betraktas som "normal" enligt extroverta mått: jag har från början varit tydlig med när jag behöver pauser för att vara själv en stund. Eftersom de accepterat det behovet har jag successivt byggt upp det förtroende som krävs för att jag ska känna mig trygg med att skärma av mitt ibland dem som jag gör med min egen familj och kan därför umgås mer och i längre stunder.
De senaste dagarna är det yttersta beviset på det då vi, näst sista inneveckan, bodde tillsammans allihopa i ett litet hus. Vi sov, åt och pluggade tillsammans (samt festade lite och bastade) utan att jag fick psykbryt- det fanns utrymme att gå undan och jag var inte den enda som gjorde det. OCH DET VAR OKEJ!!!
Det borde inte vara en så stor grej att det är okej att vilja och behöva vara själv men varför är det då så jobbigt för omgivningen när någon hellre engagerar sig i sin brukare och JOBBAR än att sitta och skvallra med övrig personal? Varför blir man aldrig tillfrågad på nytt om man en gång, två eller kanske t.o.m. tre gånger sagt nej till att träffas DÄRFÖR ATT MAN BEHÖVER VARA SJÄLV ETT TAG? Varför tolkas det som att man inte tycker om personen som frågar eller inte tycker om sociala event öht? Det är det som är så skönt med min studiegrupp för de fattar att det inte är personligt om jag behöver vara själv och ladda energi. De frågar bara igen nästa gång. De senaste dagarnas sociala ockupation har varit hur trevlig och älskvärd som helst, nästan att jag tror vi skulle kunna bilda kollektiv (trots att jag alltid annars menar att jag behöver bo helt själv för att må bra ;)).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar