Detransition- att ångra ett könsbyte

Apropå Uppdrag gransknings reportage 3/4-19 om ökningen av unga vid födseln tilldelade kvinnligt kön som söker och får transvård för att sedan ångra sig. Det känns som att den förmodan välmenande cispersoner yttrat till typ varenda transsexuell i alla tider som vård existerat tillslut slagit in: vi kommer ångra oss! Nu finns (äntligen?) en grupp som faktiskt gör det; unga honor som i tonåren är bergssäkra på att de är transmän bara för att ångra sig några år senare när de passerar helt och fullt som ciskillar och vill byta tillbaka.

Shit happens. Det är min spontana reaktion på det (och en viss bitterhet över att de passerar och är "otacksamma" för det medan jag oftast inte gör det fast jag vill= orättvist). Nej, jag tycker inte synd om dessa ungdomar och jag tycker inte att vården gjort något fel. Transvården är speciell på det viset att man aldrig kan vara 100% säker på någonting annat än att hormoner och kirurgi skapar mer eller mindre irreversibla förändringar. Och räddar liv. Det är hela poängen med behandlingen: att rädda någons liv. I alla fall var det så när jag gjorde min utredning 2009-2010; och det var av den anledningen jag över huvud taget sökte vård! Hade jag kunnat leva med min kropp som den var just då hade jag ju knappast utsatt mig för psykologiska utvärderingar och (där och då) obligatoriska gynundersökningar. Jag tvivlar på att det är annorlunda nu, men det var förvånansvärt tyst om hur nära (eller inte nära?) självmord "Mika" och Sametti var när de sökte sin vård, däremot framgick det att de båda mått väldigt dåligt väldigt länge och trodde att detta var svaret på deras problem ett par år in i behandlingen (hormoner och kirurgi). Jag kanske har fel men jag misstänker starkt att både de och deras läkare trodde att enda alternativet till könskorrigerande behandling var självmord. Idag lever de och kan ångra sig även om de inte helt och fullt kan återställa sitt misstag. Ett fullbordat självmord kan man inte ångra.

Så varför frågade man inte i reportaget: "vad hade du gjort om du inte fått den här behandlingen?". Det hade varit en relevant fråga i sammanhanget, och kanske en fråga som skulle hjälpa dessa personer i sin ånger. Hade de verkligen accepterat ett nej till hormoner och kirurgi? Visst; man kan ju inte tvinga till sig vården men man kan må så dåligt och vara så drastisk i det dåliga måendet att man inte bara hotar med att ta livet av sig om man inte får som man vill utan faktiskt också gör det i ren trots och desperation. Jag tror ingen läkare, eller förälder, vågar ta den risken och ha det på sitt samvete. Hellre ett levande transbarn som ångrar sig än en grav att besöka (så tänkte i alla fall jag själv) och det kanske är viktigt att just den aspekten kommer fram lite tydligare.