Examen?

Förra veckan hade vi avslutningsfest hos en studiekamrat för att fira att vi klarat tre års studier på kandidatnivå. Visserligen har några hoppat av eller tagit paus längs vägen av olika orsaker och vi är ju inte heller riktigt klara än. Idag, den femte juni, är slutdatum för inlämning av våra C-uppsatser som jag precis lämnat in.

Folk frågar om jag ska ha examensfest och jag känner mig som ett frågetecken. Examens-fest? Examen, visst, den får jag ju nu (om jag blir godkänd) eller senare men jag är ju inte klar än på långa vägar! Det här är bara en av många avslutade utbildningar, ett litet stopp på vägen; vad är det att fira? Och fest...de som känner mig vet också vilken festprisse jag är (inte). Jag har inte haft födelsedagskalas sen jag flyttade hemifrån (och innan dess bara för kusinerna) och enda gången jag försökte ordna ett litet firande för mig själv som vuxen lyckades jag slarva bort plånboken och fick ställa in. Kanske mitt undermedvetna som hjälpte till? Jag har aldrig förstått vitsen med födelsedagskalas och festliga firanden av diverse grejer...undantaget är min namnbytesfest, men det är ju undantaget som bekräftar regeln, eller hur? Ja, jag är väl konstig men det känns så överdrivet och tar för det mesta mer energi än det ger. Missförstå mig rätt; jag gillar att träffa folk ibland men man behöver inte göra så stor grej av födelsedagar, flyttar och examen för min del. Keep it cool, peeps!

Men visst är jag stolt över att jag tar en kandidatexamen i pedagogik från Beteendevetenskapliga programmet i Sundsvall. Nu är jag bara jäkligt sugen på att ta en till kandidat i sociologi den här gången, närmare bestämt genom Risk- och krishanteringsprogrammet i Östersund...tre år till och dessutom på campus vilket innebär att jag måste flytta dit. Jag är trött på att flytta och det är ju så mycket annat jag vill plugga också! Dessutom behöver jag jobba och inte bara leva på CSN...Hur blev det så här?

När jag slutade gymnasiet trodde jag aldrig att jag skulle klara av att plugga igen. Ett år senare gick jag på Geijerskolan och läste upp B-kurser (i basämnena på gymnasienivå) samtidigt med skrivarprofilen. Ett halvår efter det fantastiska året försökte jag läsa Retorisk och litterär kommunikation på Uppsala universitet. Gick en halv termin och jag klarade tentan med en hårsmån innan jag hoppade av. Noll studieteknik och en jäkla massa ångest för alla grejer som skulle göras samtidigt och tillsammans med andra när jag samtidigt inte mådde bra. Jag sökte mig till transteamet samtidigt som jag började plugga- nåt att göra under tiden, tänkte jag. Jo, tjena. Sen började jag jobba, hittade mig själv och mitt "kall". Pluggade till undersköterska och hittade en studieform och studieteknik som funkade för mig- hemstudier: läsa, reflektera, skriva. Underbart! Men jag ville ha mer. Efter långa djupa funderingar blev det Sundsvall och beteendevetenskap på distans. Som handen i handsken. Och nu då?

Just precis nu vill jag bara förnya min medicin- och insulindelegering så att jag kan börja jobba, registrera mig på sommarkursen i Svensk Kriminalitetshistoria 7,5 poäng, jobba en månad och sedan börja plugga igen till hösten. Blir det heltid i Östersund eller halvtid på distans i Sundsvall och förhoppningsvis med en provanställning?

Den som lever får se...