Nya vägskäl

Det är natt och jag ska vara uppe flera timmar till. Det känns konstigt men inte så svårt att lägga om dygnet som jag trodde det skulle vara, å andra sidan är det bara andra natten jag tränar inför tre jobbnätter på boendet. Det kanske blir tuffare innan det är klart. Dessa nattpass avslutar min schemalagda arbetstid för en obestämd framtid. Efter dessa kommer jag enbart jobba extra vid behov på två arbetsplatser; på ett gruppboende och i en privat bostad (som personlig assistent).

I september är tanken att jag ska börja plugga igen på halvfart samtidigt som jag jobbar så mycket jag orkar och vill, men det tar emot. Jag är trött, ofokuserad men funktionell för praktiska saker, men orkar inte tänka längre. Kommer jag orka plugga mer? Jag hoppade av sommarkursen för att jag inte hade energi att fokusera och sätta mig in i litteraturen; jag känner inte ens att jag skulle klara något skönlitterärt just nu. Borde jag oroa mig eller är det bara ett symtom på den inre stressen över att inte ha ett fast jobb och därmed ingen fast inkomst?

Jag har stått här förr. Det är tio år sedan som jag stod och stampade utan att veta vart jag skulle ta vägen med mitt liv. Då hade jag ingen utbildning och tog ett extrajobb som personlig assistent, vilket ledde mig till gruppboenden, vilket ledde mig till undersköterskeutbildning och sedan till beteendevetare för att känna mig tillräckligt "kunnig" för att få säga vad jag tycker och tänker om hur saker och ting borde vara i en verksamhet. Nu då? Vart tar jag vägen nu?

Det finns alltid jobb för undersköterskor och man vill ha mig kvar. Där finns också de organisatoriska utmaningarna som jag utbildat mig för att jobba med, men det är inte de frågorna jag skulle få anställning för att ta tag i utan det brukarnära arbetet. Den sortens jobb har jag haft i tio år nu och jag är så trött på omsorg och på människor överlag att jag skulle behöva semester någonstans där det är fullständigt folktomt så jag hittar mina egna tankar igen. Sedan januari har jag inte fått vara ensam längre än några timmar i streck eftersom ex:et bott i vardagsrummet. Det börjar dock ljusna på den fronten också men det tar på krafterna att vara socialt ockuperad för en ensamvarg som mig.

Ja, just nu känns det lite tungt men jag vet att det kommer bli bättre. Precis som sist jag inte riktigt visste åt vilket håll jag skulle gå. Det är osäkerheten som är det jobbiga samtidigt som den egentligen beror på den enorma frihet jag egentligen har och det privilegium det innebär att kunna stå här och egentligen välja och vraka mellan jobben och de utbildningsmöjligheter som finns. Jag har en enorm tur som fritt kan välja om jag ska fortsätta jobba som undersköterska eller inte- många har inte den möjligheten. Jag har den inte heller hur länge som helst utan förr eller senare måste jag välja ett helt nytt jobb (om jag får ett) eller acceptera att fortsätta i samma gamla spår som jag är rädd att fastna i. Jag vill inte bli kvar i trettio år som undersköterska när jag lagt drygt 200 000 på en utbildning till beteendevetare...

Jag vet att jag måste jobba, men just precis nu skulle jag mycket hellre flytta ut till ett torp i skogen utan mobilnät och internet och bara vara i minst en månad. Sitta på bron med en kopp te, lyssna på fåglarna och vindens sus i träden medan jag tittar ut över skogstjärnens spegelblanka vatten...