Du är inte bortglömd

Jag vet att jag inte hör av mig så ofta som du kanske önskar. Jag är ledsen om du tycker det är jobbigt. Du får gärna säga det till mig och höra av dig ändå. Att jag inte hör av mig betyder inte att jag glömt dig, att du är oviktig för mig eller att vi inte längre är vänner. Det betyder bara att jag litar på att vår vänskap är starkare än att den ständigt måste bekräftas med småprat. Om du verkligen behöver mig finns jag ju här. Jag har bara inte lika stort behov av att snacka och umgås som du kanske har. Missförstå mig rätt- jag tycker oftast om att prata och umgås med dig men jag behöver också ha tid för mig själv och energi för alla andra som också vill prata och umgås. Sociala intryck och relationer stannar länge hos mig och behöver inte "fyllas på" lika ofta för att kännas verkliga och hållbara. Det kanske är det som är skillnaden på introverta och extroverta; intryck är inte lika flyktiga utan fäster sig djupare och därmed längre för introverta personer som mig, vilket också gäller mänskliga relationer.

Ibland, eller ganska ofta, delar jag olika memes och ordspråk som går ut på att "riktiga vänner finns kvar även om man inte pratat på flera år" och det är ju sant på sitt sätt. Men det är också sant att sådana relationer ofta är ganska få och kanske inte så djupgående därför att det inte är så många som klarar distansförhållanden, eller vad man ska kalla dem. Jag vet också att jag förlorar och förlorat en del vänner på det eftersom det förväntas att man ska uppvakta folk om man vill umgås med dem. Det du inte vet är att det kräver enorma mängder energi för mig att uppvakta och umgås med någon. Dels därför att om jag redan har umgåtts med folk måste jag vila några dagar innan jag kan ta upp kontakten med någon annan (jag får en social baksmälla som beror på att batterierna laddat ur som de gör för oss introverta). Dels är jag livrädd för att bli avvisad när jag väl fattat mod och tar kontakt. Det värsta jag vet är att få ett nej. Det beror på att hela min uppväxt kantats av olika former av avvisanden så att jag idag får ångest ibland när jag känner för att själv helt spontant höra av mig till någon. Så oftast gör jag inte det även om jag vill därför att jag som sagt behöver väldigt mycket energireserver för att klara det.

Det är ett moment 22. Ibland vill jag ha kontakt men vågar/orkar inte. Ofta behöver jag vara själv i stillhet och tystnad för att bearbeta intryck och höra mina egna tankar. Då kan jag ibland bli irriterad om folk hör av sig för mycket till mig, vilket kan göra att de tillslut inte vågar höra av sig och jag får mer egentid än jag egentligen behöver och vill ha. Tufft läge, liksom, men varför ska det vara en lätt balansgång? Sluta inte höra av dig om du vill ha kontakt. Tyvärr får det fortfarande ligga mest på ditt ansvar eftersom jag inte har riktigt samma behov. Jag kommer nog aldrig bli "normalt" social eftersom det normala för mig är att vara själv större delen av tiden och bara ibland umgås med andra än den närmaste familjen. Oftast är det också bättre att skriva till mig. Jag kan prata i telefon men det betyder inte att jag tycker om det. Text ger mig större möjlighet att tänka efter och ge adekvata svar istället för att bara lyssna. Och kom ihåg att du inte är bortglömd eller att jag inte bryr mig bara för att vi inte småpratar. För mig är du alltid nära i mina tankar.