Nu är den här!

Äntligen! Jag har skrivit min första egna bok! Och den finns att beställa från bokhandlar!!!

Fast egentligen är den inget att hänga i julgranen eftersom den inte är genomläst av någon annan än mig själv- då man väldigt lätt blir hemmablind och har en massa "darlings" i texten som man inte vill döda kan jag tänka mig att andra kommer finna den bitvis "oproffsig" eller "tjatig" med långa jobbiga meningar (som jag gillar). Även om jag tvingat mig att ta bort många sådana stycken kan det hända att något slunkit med i slutversionen, men vem bryr sig? Det jag skrivit är ju en transitionsberättelse, som jag kallar dem; en typ av självbiografi/memoar av transpersoner som berättar om sin personliga förändringsresa. Några exempel är: Jag får vara den jag är när jag inte blev som jag skulle av Noah Widqvist, Jag har ångrat mig av Vanessa Lopez, Kommer du tycka om mig nu? av Lina Axelsson Kihlblom och Bögtjejen av Aleksa Lundberg. Denna genre är knappast någon kioskvältare som måste vara perfekt enligt konstens alla (roman)författarregler. De är därför svåra att få utgivna på det traditionella sättet via ett större förlag (som vill tjäna pengar). Jag vet inte hur just de här författarna lyckades men jag orkade inte med att ens försöka utan har istället valt att ge ut den själv via ett books-on-demand företag utan att köpa till någon lektörstjänst (alltså någon utomstående som läser igenom och rättar stavfel etc. samt kommer med synpunkter på vad man valt att berätta samt hur man berättar det o.s.v.). Slutprodukten är helt okej.

Ibland har jag varit sugen på att skriva om allt som en skönlitterär roman med tillhörande tänjande och överdrifter för dramaturgin, ibland som en vetenskaplig text med forskningsutdrag och ordlistor men jag nöjde mig tillslut med en någorlunda kronologisk redogörelse för hur det kom sig att det blev som det blev med mig. Jag är så trött på detta manus att jag inte orkar omarbeta det igen. Egentligen vet jag inte om det fortfarande behövs eller om det bara är perfektionistnojorna och det vanliga målandet med ord som jag kan hålla på med i evigheter som fått mig att fortsätta med det. Ibland får man nöja sig med "bra nog", och inse att det finns en egen perfektion i det. Det finns ju så fantastiskt många olika sätt att berätta en historia på och ett oändligt antal olika anekdoter att använda sig av- men man kan inte ta med allt och med tiden förändras man och ser saker på andra sätt. Risken börjar bli för stor att jag ändrar min egen syn på hur saker och ting var där och då. Minnen är ju något levande som förändras varje gång man återupplever dem. Så det får duga.

Det kanske är konstigt att jag gett ut en bok? Räcker det inte med bloggen? Vad ska det vara bra för att berätta om just min resa i bokform? Fläka ut sig på det viset!
Kanske just för att jag ställer de frågorna till mig själv samtidigt som jag hela tiden skriver på något med tilltänkta läsare (även om det är få texter som blir klara). Jag har många vänner och bekanta som pratar till mig utan att jag hinner få en syl i vädret (eftersom jag tänker för långsamt) vilket jag oftast trivs rätt bra med, men även jag behöver utlopp ibland och då sker det i text där jag inte kan bli avbruten. Dessutom är det fortfarande viktigt att synliggöra hbtqi-personer och normalisera vår existens i skapandet av en bättre framtid samt finnas där för varandra. Jag föredrar böcker framför bloggar så det var helt naturligt för mig att dokumentera min resa och skriva en bok om det.

En flicka växer upp till man, heter den och finns ute i bokhandlarna nu!